Anne Levlin 2024-03-29 Anne Levlin 2024-03-29

Alhambra - mystik och förundran

Vid foten av det majestätiska Sierra Nevada i Andalusien reser sig en levande symbol för historiens rikedom, Alhambra. I detta gigantiska palatskomplex gömmer sig århundraden av berättelser och arkitektonisk mästarkonst. När man väl stiger i denna magiska värld känns plötsligt Spanien långt borta. Det är som om man steg i rakt in i berättelsen av Tusen och en natt. Fantasin fångas och man förundras över alla detaljer. Det är lite som om man öppnade en skattkista fylld med arabiskt inflytande och man fylls av förundran över denna förtrollande värld.

Alhambra är ett stort palatsområde beläget på en höjd i den andalusiska staden Granada. Det anses vara ett av de främsta exemplen på morisk arkitektur. Alhambra är i huvudsak uppförd av Nasriddynastin ungefär från år 1250 fram till 1300-talets slut. Området är en samling palats, fort, trädgårdar och befästningar. Nasridpalatset och Generalifeträdgårdarna är berömda för sina utsmyckade mosaiker, skulpturer och arabisk kalligrafi.

Alcazaba

Alcazaba är den borg som ligger i den västra delen av anläggningen och som också är den äldsta delen i Alhambra. Den fungerade som en fästning och militärt försvarstorn. På Alhambrakullen ligger Alcazaba på den högsta punkten och man har en magnifik utsikt över Granada härifrån. Byter man perspektiv och ser ut över Alhambra från Granadas utkiksplats Mirador de San Nicolás, är det Alcazaba som man först lägger märke till.

Nasridiska palatsen

De kanske mest berömda delarna av Alhambra är de Nasridiska palatsen. Dessa palats är byggda av den muslimska dynastin Nasrid under 1300-talet och kan anses vara de absoluta höjdpunkterna i morisk arkitektur och konst. Palatsen inkluderar olika delar som till exempel Comarespalatset/Myrtengården och Lejonpalatset. De är kända mest för sina otroliga detaljer med mosaiker och arabisk kalligrafi.

Abencerrajernas sal är känd för sin storslagna kupol och vackra detaljer. Takets kupol har formen av en stjärna och släpper in ljuset och skapar en magisk känsla i rummet. Salen är en av de mest kända salarna inom de Nasridiska palatsen.

Baden i Comarespalatset är ett utmärkt exempel på sofistikerad vattenhanterings- och badkultur hos muslimska härskare under medeltiden. Man hade såväl kallt som varmt badrum, samt ångbad. De är dekorerade med vackra mosaiker och arabiska inskriptioner, vilket visar på en avancerad teknik och en estetisk känsla hos nasriderna och ger en inblick i det dagliga livets hygieniska seder.

Generalifeträdgården är en oas av skönhet och lugn i Alhambrakomplexet. Den är ett exempel på islamisk trädgårdsdesign. När man vandrar i trädgården upptäcker man terasser, gångvägar och fontäner och tillsammans skapar de en känsla av harmoni och balans mellan människa och natur. Det finns ett flertal paviljonger där man kan sätta sig ned och betrakta allt. Imponerande är alla vattenanläggningar, som skapar friskhet och svalka i trädgården som omges av mystik men samtidigt elegans. Många konstnärer, poeter och trädgårdsentusiaster har inspirerats i denna spännande miljö.

1870 blev Alhambra ett nationellt kulturminnesmärke och 1984 fick Alhambra sin förtjänade plats på Unescos världsarvslista tillsammans med den närbelägna trädgårdsanläggningen Generalife. Alhambra är en symbol för den andalusiska civilisationens rikedom och skönhet och Alhambras existens hyllar definitivt det rika kulturarvet och en konstnärlig skicklighet hos de människor som en gång fanns här.

Vill du besöka Alhambra skall du boka biljetter i förväg. Kommer du med bil, finns en stor parkeringsplats nära ingången till området. Det går också bra att åka lokalbuss från Granadas centrum till Alhambra.

Läs mer

Anne Levlin 2022-06-30 Anne Levlin 2022-06-30

Glimtar från Neapel med omgivning

Kampanien, regionen i södra Italien med Neapel som största stad, har många ansikten. Neapel självt, staden som myllrar av liv där det mesta smälter samman i ett härligt (o)organiserat kaos, lämnar definitivt ingen likgiltig. Neapel berör alla. Alldeles i närheten sover Vesuvius, men som regelbundet vaknar till liv och ryter till. Imponerande nog klättrar byarna högt upp på berget.

Sorrentohalvön står för det romantiska. Amalfikustens dramatiska vyer med städer som Amalfi, Positano och Sorrento påminner om klängväxter på bergsväggarna. Det är vackert så det förslår men det innebär också horder av turister.

Kampanien har ett flertal öar som nås med båt, Capri, Ischia och Procida för att nämna några.

Söderut ligger Cilentohalvön, där kusten är vild och vacker. Det här området är minst exploaterat och definitivt det ursprungliga Kampanien.

Här kan du få lite tips om du är på väg till de här trakterna.

Värt att se i Neapel

Precis som i andra metropoler behöver du tid för att se det du har på listan. Reservera alltså tid. Många sevärdheter har långa köer under sommarsäsongen, så räkna med svettigt köade eller välj bort vissa saker. Man kan också se mycket utan att köa i timtal. Allt beror på dina syften och intressen. Här har jag samlat tips på sådant som inte kräver så mycket tid. Förbered dig på att Neapel har många skepnader; det är portar, trappor, torg, broar, dofter, lukter, kaffebarer, vespor, galenhet, skönhet, rop, förvåning, amore, ruffiga väggmålningar, skräp och italienare. Har du bil gör du klokast i att lämna bilen och ta dig till Neapel med lokaltrafiken. Buss eller tåg fungerar utmärkt.

De spanska kvarteren
De spanska kvarteren hör till de fattigaste områdena i Neapel. Ta metron och stig av vid stationen Toledo, som i sig är en sevärdhet. Tidigare har de spanska kvarteren haft ett rykte om sig att vara otrygga, men idag är området relativt lugnt. Men som i alla stora städer är det skäl att vara uppmärksam. Varför hit? För oss är det en självklarhet att se äkta liv. Här ser du smala gränder och gator, massor av tvätt som hänger ovanför ditt huvud, folk som sitter ute vid sina ingångar och för djupa samtal om livet, barn som spelar boll i gränderna, muralmålningen av Maradona kring vilken lokalbefolkningen samlas, lokala marknader och där allt är väldigt mycket helt enkelt. Köp en neapolitansk bakelse och sätt dig på några trappor och njut av allt som händer runt dig.

Neapolitanska bakelser
Neapel är känt för sina bakelser och bakverk i otaliga former och varianter. Här kan du njuta av till exempel sfogliatelle, bladdegsbakelser fyllda med t.ex. vaniljkräm, eller zeppole, friterade bakverk som påminner om våra munkar. Bara att välja och vraka bland alla tänkbara bakverk.

Pizzeria Gino e Toto Sorbrillo (Via dei Tribunali 32)
Vill du prova den äkta neapolitanska pizzan? Pizzeria Gino e Toto Sorbrillo erbjuder de bästa pizzorna i staden och stället har långa anor. Men oroa dig inte, du äter fantastiskt god pizza på de flesta ställen i staden, så får du inte plats här, välj nästa ställe som kommer emot. Passa på att smaka den friterade pizzan, pizza fritta, när du en gång är här. Den friterade pizzan har en intressant historia. Den är ett ett svar på efterkrigstiden. Ingredienserna var dyra efter kriget och pizza var en lyxvara. Dessutom hade många pizzaugnar förstörts i samband med bombningar i andra världskriget.
Pizzan görs på samma deg som den vanliga pizzan, fylls, viks ihop och friteras i olja, vilket gör att den sväller och ger illusionen av en gigantisk lunch. Sophia Loren, en av Italiens mest kända filmskådespelare genom tiderna, spelar rollen som fru till en pizzabagare som säljer friterade pizzor efter kriget i Neapel. Filmen heter L’Oro di Napoli (Neapels guld, 1954, regisserad av Vittorio De Sica).
En annan pizzeria värd att besöka heter Antica Pizzeria Port'Alba (Via Port'Alba 18).
Hemsidan till Port'Alba hittar du här.

Napoli Sotterranea
Här kan du stiga in i en underjordisk värld av labyrinter och tunnlar. Man behöver ha en guide med sig och biljetterna (cirka 12 euro) skall köpas i förväg på nätet. Turerna går med jämna mellanrum. Det kan vara svalt nere i tunnlarna, så även på sommaren kan det vara bra att packa ned en extra tröja. Ingången till Napoli Sotterraenea ligger för övrigt relativt nära Pizzeria Gino e Toto. Lider du av klaustrofobi, är det här inget för dig. En annan lite liknande sevärdhet är Catacombe di San Gennaro, San Gennaros katakomber, där man kan lära sig om kopplingen mellan stadens tro och dess skyddshelgon. San Gennaros katakomber ligger utanför staden, du kan ta dig till metrostationen Dante, men därifrån behöver du ta en taxi.

Via San Gregorio Armeno
Det här är den mest kända gatan i världsarvslistade Centro Storico, gamla stan. Gatan är fylld av försäljare som säljer allt tänkbart för turister, mest småprylar och souvenirer. Gatan går upp till Via dei Tribunali. Gatan kallas även julgatan. Trodde du att Betlehem är det ställe i världen där man kan beskåda julkrubbor av alla de slag året om? Hantverkarna i Neapel är kända för tillverkningen av julkrubbor och detta är en hantverk som påbörjades redan under 1000-talet. Det är onekligen en märklig känsla att vandra bland julkrubbor och diverse arrangemang i juni.
Längs med gatan kan du också hitta andra figurer än enbart religiösa figurer. Politiker, idrottsstjärnor, artister och andra kända ansikten finns också avbildade här och tar sig uttryck i små statyer.

Neapels omgivningar

Procida
När du har tagit dig ända hit rekommenderar jag en utflykt till ön Procida. Du når pastellön genom att ta en båt antingen från Neapel eller från Pozzuoli. För oss blev det enklast att den här gången åka från Pozzuoli. Vi parkerade vår hyrbil en bit ifrån hamnen (2 euro för hela dagen) och köpte biljetterna (tur och retur) till båten i hamnen. Flera olika bolag trafikerar rutten som tar cirka 45 minuter. Procida är kanske mest känd som inspelningsplats för filmen Il Postino -Postiljonen (1994). Gränderna i Procida är mysiga och romantiska, priserna betydligt vänligare än till exempel på Capri eller Ischia och stämningen betydligt mer avslappnad.

Vesuvius
Vesuvius är vulkanen som slumrar. Senast den hade utbrott var 1944. Ödesdigert var det också år 79 e. Kr. då vulkanen ödelade städerna Ercolano och Pompeji. Många byar slingrar utmed Vesuvius sluttningar. Kanske det finns någon slags tillit till Vulkanen. Marken är bördig och näringsrik. Växter och odlingar trivs i sluttningarna.
Det går att vandra uppe på Vesuvius krater. Och det är absolut värt det, men kräver lite planering. Du behöver köpa dina biljetter på på nätet (flera bolag säljer biljetter). Vi valde att ta egen bil till parkeringen en bit uppför Vesuvius. Till detta behöver du köpa parkeringsbiljett separat. Ett tips är att först köpa inträdesbiljetten till Vesuvius och därefter parkeringsbiljetten. Det är väldigt viktigt att du håller de tider du köpt biljett för. Om du köpt biljett till Vesuvius till exempel till kl. 13, kan du gå in en halv timme innan din tid, eller inom en timme efter din tid. Därefter kommer de inte att släppa in dig. Tyvärr såg vi ett flertal turister som fick vända om eftersom de kom för sent.
När du parkerat kan du ytterligare köpa en biljett för en skyttelbuss som tar dig lite högre upp, men sista biten, cirka 20-30 minuter, skall du vandra upp längs en stig. Ta med rikligt med dricka. Det finns några stationer på vägen där dricka säljs, men det är onödigt dyrt. Kom ihåg solhatt och solkräm.
Väl uppe är utsikten väl värd mödan.

Sorrentohalvön
Sorrentohalvön skiljer Neapelbukten i norr från Salernobukten i söder. Här hittar du branta stup ner mot Neapelbukten och otroligt vackra postkortvyer när du kör längs med kusten. Amalfikusten (på södra sidan) anses vara Europas vackraste kuststräcka och jag vidhåller att det är bedårande vackert. Amalfi och Positano har vi besökt tidigare, nu valde vi att köra ut till huvudorten Sorrento. För oss är det trots allt för mycket turister i dessa trakter. Vill man bada skall man ut med en saftig slant, det är svårt att hitta gratisstränder i turistorterna. Eller de finns, men är enbart menade för lokalbefolkningen. Men att köra längs de slingriga vägarna högt uppe är spännande för oss alla. Och visst får du ha is i magen som chaufför.

Montesarchio och Benevento
Det här är två orter som ligger cirka en timme nordost om Neapel. Eftersom vi har goda vänner i Montesarchio blev denna ort den där vi bodde under vår vistelse. Montesarchio är en hemtrevlig och mysig liten stad med en borg högst upp på ett berg. Den ligger på vägen till Benevento, som är en betydligt större stad med en hel del fornlämningar, faktiskt rikast på fornlämningar i hela Italien efter Rom. Här kan man till exempel beskåda Trajanus triumfbåge från år 114.

Läs mer

Anne Levlin 2021-07-20 Anne Levlin 2021-07-20

Bland bruksorter och badstränder

Alla ställen har sin särprägel och karaktär. Vi gjorde en liten rundtur i Västra Nyland för att upptäcka bruksorterna Fiskars, Billnäs och Fagervik. Jag har besökt Fiskars och Billnäs som barn, men såklart som vuxen ser man ställena med nya ögon.

Västra Nyland är tilltalande på många sätt. Det är lagom småskaligt, det är nära till havet överallt, man kan hitta många vackra havsvikar och ta sig ett dopp och vill man titta på historien är bruksorterna värda ett besök. Så är det ju lite roligt att kunna prata svenska överallt, även om diskussionen går lika bra på finska.

Alla finländare verkar vara ute och resa just nu, så att hitta ett boende var inte lätt. Vi tänkte att vi inte krånglar till det, utan att vi helt enkelt sover i tält, men vi hittade ändå en campingstuga som vi hyrde. Vi valde att bo i Ekenäs, eftersom staden låg på lämpligt avstånd till de ställen vi siktat in oss på. Det var bara att packa campingsakerna och åka i väg.

Många skulle säkert rynka på näsan åt en campingstuga och visst är de enkla och primitiva, men oss stör inte sådant alls. Efter barndomens campingsomrar hemma och utomlands vet man hur campingar fungerar och vad man ska packa med. Och man behöver inte så mycket. Men vi har en väska, en campingväska, med det mesta man behöver för enkel matlagning och diskning. Bara att plocka fram väskan alltså. Det utlovades ju temperaturer över trettio grader varje dag, så vi packade med en bordsfläkt också för att kunna sova om nätterna. Kylväska med mat tog vi också med, trots att vi ju såklart handlade vartefter också. Det fanns kylskåp och kokplatta i stugan, men inte någon övrig köksutrustning, så väskan kom väl till pass.

Vi kom fram rätt sent till Ekenäs första kvällen, så vi svepte ihop en räkpasta, tog stolarna från campingstugan och gick ner till stranden för att äta. En tallrik enkel pasta och en stol med utsikt är allt man behöver för att må riktigt bra.

Nästa morgon tog vi en långpromenad i Ekenäs. Även om jag varit några gånger här, har jag inte hunnit se på staden på det här sättet. Ekenäs verkar bara en riktig sommarstad och det var fint att bara vandra runt och titta på alla vackra gamla trähus i gamla stan. Vi stack oss in till en bekant också för att få lite tips och råd.

Vi köpte picknicklunch i butiken, hoppade i bilen och styde kosan mot Bromarv, för att se lite mer av skärgården. Vi valde att åka små vägar, för att se så mycket som möjligt och råkade på vägen köra förbi Prästkulla gård. Makalöst vackert här, kändes nästan som man var utomlands. Prästkulla är ett medeltida frälsesäteri, och man kan hitta ägare ända till 1200-talet. Gården har också varit känd som Heimlax, uppkallad efter den närliggande viken. Prästkulla har gått i arv inom flera släkter, bland annat på 1700-talet inom släkten Taube.

Blev ingen bra bild av Prästkulla gård, men bara uthuset är ju värt en resa.

36 km väster om Ekenäs ligger Bromarv, en liten mysig skärgårdsby med aktiviteter och kulturliv för besökare och fast bosatta. Här njöt vi av vår medhavda picknicklunch och tittade på segelbåtar som tog i land i gästhamnen.

Man skulle gott och väl kunnat ta sig ett dopp i Bromarv, men vi tänkte att vi skulle åka tillbaka till Ekenäs och bada på ett litet klippbad vi blivit tipsade om. Så vi åkte tillbaka, parkerade intill Ramsholmen och gick genom de lummiga skogarna till nästa holme, Högholmen, och hittade till sist det lilla klippbadet och tog ett dopp.

På kvällen promenerade vi in till stan från campingen för att äta på en trevlig restaurang. Efter att på förhand ha kollat igenom en del restaurangers menyer på nätet, föll valet på restaurang Albatros. Maten var okej, men kanske inte helt hundra, men mätta i magarna traskade vi lite till i stan och kollade in den vackra solnedgången.

Restaurang Knipan, som många åtminstone i tiderna kopplat ihop med Ekenäs.

Fiskars och Billnäs

Nästa morgon, efter att ha ätit frukost vid stranden, körde vi till Fiskars. Det är en bruksort som förknippas med Fiskars bruk och som idag är det etablerade företaget Fiskars. Invånarantalet här ligger på cirka 600 personer och de flesta som bor här, är hantverkare.

Fiskars är grundat redan på 1600-talet, även om man inte ser så mycket 1600-tal här idag. Man fick då tillåtelse att anlägga en masugn och en stångjärnshammare intill ån. Från Utö i Stockholms skärgård fraktades järnmalmen som behövdes för bruket.

I början av 1700-talet förstördes Fiskars bruk av ryssarna men byggdes upp igen i och med nya ägare runt 1750. Brukets ägarskap och framgång var spretigt ytterligare under en tid, men fick sitt lyft i och med att Johan Julin köpte bruket 1822. Julin ansågs som framstegsvänlig och på apotekarens initiativ anlades bland annat Finlands första finsmedja och en mekanisk verkstad i Fiskars. Det berättas också att han ville ta hand om arbetarna, bland annat genom att förse dem med bostäder. En nöjd anställd arbetar bättre-filosofi berättar att välståndet och invånarantalet ökade och bruket blomstrade. År 1883 grundades Fiskars aktiebolag.

Många av byggnaderna som är från början av 1800-talet är ritade av kända arkitekter, som Engel och italienaren Bassi. Idag är Fiskars en populär turistort, där man visar på det högklassiska hantverk bruket stått för.

Alldeles i närheten av Fiskars ligger Billnäs, en annan mindre, men något äldre bruksort. Billnäs var ett framgångsrikt järnbruk som grundades 1641 och har fått namnet av grundaren Carl Billsten. Bruket ligger vid Svartåns vattenfall. Ändra fram till år 1904 tillverkades stångjärn vid Billnäs bruk. Då släkten Hisinger övertog bruket på 1700-talet utvecklades bruket och produktionen gjordes mångsidigare. Man tillverkade spadar, hammare och yxor. På 1800-talet fick bruket en finsmedja, en såg och ett snickeri. Kanske du sett ett Billnäs-skivbord? Bland annat de tillverkades här.

Industriverksamheten lever kvar i Billnäs. Företaget Billnäs övergick i Fiskars ägo helt år 1970. Här tillverkas idag de kända orangefärgade Fiskars-saxarna.

På vägen tillbaka till campingen i Ekenäs stannade vi också till vid Raseborgs slottsruiner, kanske de ståtligaste slottsruiner vi har från medeltiden.

På väg till Helsingfors följande dag stannade vi ännu till vid ytterligare en bruksort, lilla Fagervik, som är helt klart en av de allra vackraste platser jag sett. Fagervik grundades 1646 också av Carl Billsten. 1723 köpte bröderna Hisinger bruket. De lät bygga en kyrka och 1773 en herrgård. I kyrkan finns den äldsta ibrukvarande orgeln i Finland. Kyrkan är idag privatägd. På bruksområdet kan man vandra på egen hand men herrgården är i privat bruk. På området finns ett museum och café där man kan ta del av historien.

Vidare körde vi ner och tog färjan över till Barösund för en lunch på Scola, Kallnäsudds skola, som gjorts om till en högklassig skärgårdsrestaurang med riktigt god mat.

Det sista stoppet innan Helsingfors vi gjorde var i Ingå. Vi strosade runt i hamnen och besökte kyrkan, eftersom här finns en intressant och sällsynt väggmålning från 1500-talet. Den heter Dödsdansen och beskriver svarta dödens framfart. Kyrkans äldsta delar är från 1200-talet.

Det finns säkert många pärlor kvar att upptäcka i Västra Nyland, som Svartå slott som vi inte hann med denna gång. Hangö valde vi bort, eftersom vi varit där tidigare. Kommentera gärna om du har några bra tips på sevärda ställen i Västra Nyland.

Läs mer

Anne Levlin 2021-02-27 Anne Levlin 2021-02-27

10 resefakta om mig

Tänkte anta denna utmaning och skriva ner lite förhoppningsvis intressanta/udda resefakta om mig och mina resor. Många av bilderna är gamla, tagna före den digitala åldern, därav är bildkvaliteten inte den bästa.

1.Jag fick resa mycket redan som liten flicka, bland annat till det forna Jugoslavien

Resorna var spännande och vi åkte i stort sett alltid med egen bil runt i Europa. Bilen packades full med dynor, sovsäckar, konserver, primuskök, och annat nyttigt som kunde behövas. På släp efter bilen hade vi en tältsläpvagn, en Combi-Camp, vårt resehem. Den första bilen jag minns vi åkte runt i Europa med var en gul Lada. Tältsläpvagnen var orangefärgad. Ibland planerat, ibland mer spontant och oplanerat åkte vi iväg på våra äventyr. Jag har så många härliga minnen från denna tid och är så tacksam över att mina föräldrar gjorde det här. Jag blev bekväm och kände mig hemma var än vi var. På båtarna övernattade vi under trapporna i sovsäckar. Vilken häftig tid det var! Och ja, tältsläpvagnen finns kvar. Jag borde fixa upp den lite.

2. Jag har besökt 12 grekiska öar

Ett tag var vi väldigt Greklandsorienterade. Under flera somrar besökte vi Grekland ett antal gånger. De öar jag varit till är Samos, Rhodos, Lesbos, Kos, Kalymnos, Karpathos, Tilos, Symi, Nissyros, Kefalonia, Zakynthos och Agathonissi. Några öar har besökts flera gånger och några resor har gjorts till fastlandet.

3. Jag har en kompis i Indien som brukar ringa mig då och då

I Indien blev vi väldigt goda vänner med en trummis och han brukar ringa då och då. Han hjälpte mig för övrigt också hitta en riktigt bra djembe. I Indien fick vi också rida elefant. Elefantridning diskuteras mycket, eftersom deras fötter inte tål hårda underlag, som asfalt till exempel. Vi hade möjlighet att rida i ett wildlife sanctuary, där djuren sköttes om och långt fick leva på egna villkor.

PS. Ett Indienbesök tar på hårt på kropp och själ. Många intryck och många uttryck (läs toalettbesök).

4. Jag har spelat på jazzklubb i Ponta Delgada på Azorerna

När vi besökte Azorerna brukade vi på kvällarna gå och lyssna till en lokal jazzpianist. Vi blev bekanta med honom vilket resulterade i att han en kväll erbjöd mig att spela med honom. Det kunde jag ju inte tacka nej till. Vilken kväll vi hade!

Vi besökte Azorerna det nyår när euron togs i bruk och var de allra sista i Europa att ta i bruk den nya valutan, eftersom ögruppen ligger så långt ute i Atlanten och ligger i den sista och västligaste tidszonen i Europa.

Azorerna har för övrigt fler kor än invånare och mjölkprodukter från Azorerna dominerar den portugisiska matmarknaden.

5. I Armenien och Georgien har jag bekantat mig med några av storheterna i det forna Sovjetunionen

I Georgien besökte vi Stalins hemstad och hus i Gori. Eftersom georgierna inte är speciellt stolta över sin ökände landsman, är det något av en icke-plats för dem. I Armenien kan man träffa på minnet av bröderna Mikojan. Ena brodern var en av Stalins närmaste män och den andra brodern utvecklade det sovjetiska jaktplanet MiG.

Georgien och Armenien är utan tvekan några av de intressantaste platser jag besökt.

6. Som barn blev det många resor till Sovjetunionen

Min mamma arbetade som röntgensköterska och hade en kollega som brukade ordna resor till Sovjetunionen. Klart vi hakade på. Jag har varit i Moskva, Petrozavodsk, Aunus, Sordavala och åkt båt över Ladoga till gamla Valamo. Senare har jag besökt Sankt Petersburg och Viborg. Fascinerande resor alla.

7. Jag har plockat snäckor i Senegal

I Senegal plockade jag de största snäckorna jag någonsin sett. De var otroligt vackra och var lika stora som ett litet huvud ungefär. En märklig händelse var att vi blev guidade genom traktens största cannabisodling (vi köpte inget) och fick lära oss grunderna i västafrikansk woodoo. Med hjärtat i halsgropen klappade jag en krokodil.

8. På Madeira har vi gått ett tjugotal levador och en hel del vandringsleder

Madeira har vi besökt sju gånger. Vi brukar vandra levador där, de gamla bevattningskanalerna i bergen. Det är häftigt att vandra i naturen och levadorna bjuder på spänning i olika grad. Väderförhållandena är oförutsägbara och kan bjuda på överraskningar. Man skall inte vara rädd för höga höjder här.

9. Florens är mitt andra hem

Eftersom jag är övertygad om att jag någon gång levt i Italien på 1400-talet, är det Florens som är mitt andra hem. Här känner jag mig hemma speciellt mycket. Vaggan för renässansen med all sin konst och arkitektur slutar aldrig att fascinera.

10. Kuba har en alldeles speciell plats i mitt hjärta

Nu just längtar jag riktigt mycket hit. Det är en helt annan värld där revolutionen ännu lever kvar. Musiken, miljöerna och de alldeles underbara människorna gör Kuba till en pärla här på jorden.

Malecón, Havanna. En av de bästa platserna på jorden.

Läs mer

Anne Levlin 2020-11-22 Anne Levlin 2020-11-22

La Route des Vins d'Alsace

I Alsace, vid gränsen till Tyskland, i östra Frankrike, mellan Vogesienbergen och Rhenfloden ligger spännande La Route des Vins. För fyra år sedan fick vi bekanta oss med vinrutten, som är den äldsta av Frankrikes vinrutter. Det kan med säkerhet sägas att den också är en av de allra vackraste vinrutterna i Frankrike. Kanske också den mest populära. Det är en rutt för vita viner och vägen går genom ett hundratal medeltida byar och tusentals vinodlingar. Närmare 5900 vinodlare finns i distriktet.

La Route des Vins startar i Marlenheim i norr och sträcker sig till Thann i söder, en sträcka på cirka 170 kilometer. Det är möjligt att köra La Route des Vins på en dag, men jag rekommenderar nog att man tar sig tid och beundrar de fantastiskt vackra medeltida städerna.

När man kör ut från Strasbourg, finner man ganska snabbt skyltar som visar på La Route des Vins -vinrutten. Redan här kan man slås av vackra vyer, ett böljande landskap med vinodlingar som kantar de slingrande vägarna. Storkbon ser man här och var, och stannar man upp kan man höra deras läten, ett besynnerligt ljud som bryter tystnaden. Ståtligt vakar den ena i paret boet, medan den andra i hushållet sköter ärenden. Plötsligt faller en stor skugga över marken och maken/makan anländer boet.

Alsace har en brokig historia, och har tillhört såväl Tyskland som Frankrike i omgångar. Byggnaderna är i första hand korsvirkeshus och när man vandrar bland husen känns det som man traskade i ett sagolandskap. Balkongerna kantas av de vackraste blommor, husen är målade i pastellfärger och katterna vaktar gränderna.

Huvudsaken här är de vita Alsace-vinerna. Största delen, cirka 90 procent av alla viner som produceras här, är aromatiska vita viner. Druvsorterna är många, men de som odlas mest är Gewürztraminer, Muscat, Pinot Gris och Riesling. Såklart finns här även ett friskt bubblande skumvin, Cremant d’Alsace, som är riktigt tjusigt.

Jag försöker lära mig mer och mer om viner. Befriande är dock att man här inte behöver ha så mycket kunskap om viner, utan kan förlita sig på att man blir guidad genom det mesta om man så vill. Det finns ställen för alla, allt från vinsmakningskällare till mera sofistikerade ställen. Du kan säkert hitta ett sådant som passar just dig. Vi vill ju gärna diskutera med lokalbefolkningen och vintillverkarna, men om man vill vara mer anonym kan man kanske välja ett lite större ställe med fler smakare.

Vi besökte La Route des Vins i juni, vilket i vårt tycke var perfekt, eftersom semestrarna inte börjat här ännu. Vinrankorna är gröna och frodiga och rankorna blommar. I augusti börjar klasarna mogna och skördas vartefter. På senhösten kan man beundra vinrankornas färgglada blad och de sena skördarnas vindruvor lyser i kontrast mot de färgglada bladen. Mitt i den hektiska vinskördetiden är det kanske ändå klokt att hålla sig borta från vinrutten. Vägarna fylls av traktorer och vissa vägar är avstängda.

Vi bodde huvudsakligen i två städer, i Eguisheim och i Colmar. Eguisheims centrum är ett populärt turistmål, men man kunde uppleva den genuina stämningen här. Vi stannade fem dagar i Eguisheim och gjorde utflykter till andra ställen längs vinrutten. Colmar ligger lite vid sidan av vinrutten, men på grund av vår bilreparation, var det nödvändigt för oss att stanna här. Avstånden är inte långa, så vi kunde fortsätta med våra små utflykter och njuta av de vackra vyerna och de mysiga små städerna. Nästa gång jag besöker La Route des Vins, tror jag jag vill cykla hela rutten.

Läs mer

Anne Levlin 2020-09-27 Anne Levlin 2020-09-27

Tid för trattkantareller

Söndagen blev en skogsdag. Vi har som tradition att en gång varje höst åka till vårt hemliga trattkantarellställe och plocka korgarna fulla. I år fanns det galet mycket trattkantareller och korgarna fylldes snabbt. Det är roligt att plocka då. Dessutom glömmer man pandemin och de rådande omständigheterna för en stund. Skönt och så avkopplande. Trattkantarellerna är ju dessutom så sympatiska. De kommer upp vare sig världen går igenom en pandemi eller inte.

Trattkantarellpaj

Jag älskar trattkantarellpaj. Här delar jag med mig av receptet till pajen jag brukar göra. Pajens botten innehåller kokt potatis, vilket gör att den är extra saftig. Servera pajen med tomat- och löksallad.

För pajbottnen:

3 medelstora kokta potatisar

2 dl jästbrödsmjöl (du kan byta ut mjölet mot glutenfri mjölblandning också)

1 tsk bakpulver

100 g smör

1/2-1 tsk salt

Fyllning

200 g hackade trattkantareller

1 hackad lök

1 burk (200 g) grynost eller keso

1/2 tsk salt

2 ägg

1 tsk körvel

1 tsk mortlad grönpeppar

smör till stekning

Gör så här:

Värm ugnen till 200 grader. Mosa den kokta potatisen. Blanda pajbottnens övriga ingredienser med potatisen. Smörj en pajform och tryck ut degen i formen. Är svampen färsk, låt den gå i stekpanna utan fett tills vattnet har avdunstat. Stek sedan svampen tillsammans med löken i smör. Tillsätt salt, körvel och grönpeppar. Låt svalna. Blanda i äggen och grynosten och häll fyllningen i formen. Grädda pajen cirka 30 minuter.

Läs mer

Anne Levlin 2020-09-20 Anne Levlin 2020-09-20

På tur till Levaneva

Att inte kunna resa i dessa tider gör att man får ta sig ut till platser i närmiljön för att åtminstone lite stilla den hunger och längtan som alltmer kryper på. Sommaren medförde en hel del småturer till olika platser, nu får man försöka pricka in lite program på helgerna. Idag tog vi en tur ut till Levaneva, mest för att beundra tystnaden ute på myren.

Levaneva är ett naturskyddsområde som ligger cirka 60 km sydost om Vasa. Området är sumpmark där myren mäktigt breder ut sig. Man kan nå Levaneva på flera sätt men vi valde att nå Levaneva från parkeringsplatsen vid Maalarinmaa. Till den kommer man från Laihela-Jurva-vägen (nr 687). Skyltning finns vid vägen. Man kommer till en konstgjord sjö och tar till höger vid sjön och kör längs med den tills man kommer till en bro. Efter bron svänger vägen till vänster och så småningom kommer man till parkeringsplatsen. Från parkeringsplatsen går man cirka 600 meter och kommer till en rastplats med ett utkikstorn. Vandringsleden Levaneva är cirka 13 km och går bland annat över den ståtliga myren. Man promenerar på spångar som ställvis kan vara täckta av vatten. Kom ihåg att spångarna efter regn kan vara väldigt hala. Leden är lättvandrad så den lämpar sig också för mindre vana vandrare och är markerad med blå färg. För mer erfarna vandrare finns Kurjenkierros som är cirka 50 km lång. Den börjar vid Rajavuoren erä- ja retkeilykeskus och slutar vid Kalajaisjärvi.

Levaneva är ett perfekt utflyktsmål för en dag.

Läs mer

Anne Levlin 2020-08-08 Anne Levlin 2020-08-08

Augusti är här

Vad snabbt den gick den här sommaren. Den är visserligen inte slut ännu, men augusti doftar annorlunda och har en annan känsla än de andra sommarmånaderna. Vi äter gärna vår frukost ute i trädgården och varje år konstaterar jag samma sak. Luften är annorlunda. Det är daggigt i gräset. Men allt har sin tid.

Det var en fin sommar, även om den på många sätt var väldigt annorlunda. Familjen har haft som vana att resa en eller två gånger under sommaren, men den här sommaren blev av förekommen anledning en hemmasommar, bortsett från några små turer i landet. Men längtan att resa finns ju där, samtidigt som man fullt accepterat den nuvarande situationen. Men man är lyckligt lottad som har minnen att plocka fram, när längtan som mest hugger till.

Den här tiden för ett år sedan tog vi en tur till London. Med hade vi min nu 83-åriga pappa, som även han, älskar att resa. Tidigare då vi besökt London, har vi besökt de stora sevärdheterna och “måsten”, men nu valde vi att ta det rätt lugnt. Det enda inplanerade var en tur till Warner Bros. Studios Harry Potter-värld och en musikalkväll med Phantom of the Opera på Her Majesty's Theatre.

Vi hade hyrt ett hus via AirBnb mellan stadsdelarna Brixton och Herne Hill, och huset visade sig vara en verklig pärla. Huset hade tre våningar, med uteplats och rejält kök, där vi kunde tillreda middagar och njuta av frukost.

På vägen in till metron passerade man en marknad, Brixton market (på Electric Avenue), som vi besökte många gånger. Jag är svag för alla typer av marknader, speciellt matmarknader. Här kändes det som om Västindien och Afrika möttes. Hur häftigt som helst. Interiören var i regnbågens alla färger och flaggor från olika delar av världen hängde överallt.

Denna resa blev mer av att ta den lite som den kommer, utan att försöka hinna med så mycket som möjligt. Vi strosade mycket, avnjöt picknickluncher och tog det bara lungt. Ett besök blev av i Naturhistoriska museet, men det kändes lite väl hetsigt. Vi stannade inte så länge just på grund av att det var väldigt varmt och alltför mycket människor.

Det blev promenader längs och över Themsen, med klassiska vyer. Rekommenderar att äta Fish & Chips alldeles nära Towern. Det är trevligt att sätta sig där med en alltför stor portion och betrakta folkvimlet. En timme går i ett huj.

Det blev också ett givande besök till Imperial War Museum.

Höjdpunkten på resan blev nog Harry Potter-världen vid Warner Bros. Studios i Watford. Barnen som läst böckerna hade ju höga förväntningar, men även vi vuxna förväntade oss något alldeles extra. Biljetterna var bokade långt på förhand, oj vad alla hade väntat. Och nog kunde vi snabbt konstatera att ingen väntat i onödan. Vi fick ledigt fyra timmar att gå åt och vi kunde gott och väl ha spenderat fyra till, men eftersom vi bokat en senare tur på eftermiddagen, skulle de stänga då vi hunnit igenom allt. Allt var ordnat i minsta detalj och löpte på perfekt. Måste nog medge att vi gick med stora ögon hela den kvällen.

Jag älskar musikaler. Det är en genre som delar folk, men jag är fullkomligt förälskad i genren. Vi hade siktat in oss på Phantom of the Opera, och det blev ju en kväll man inte kommer att glömma. Magin, den vackra byggnaden, den röda plyschen, besökarnas förväntansfulla blickar, sorlet och förstås, själva föreställningen. Barnen blev också överförtjusta.

London är London. Jag tror ändå att det är klokt att försöka göra London med mindre krav. Att äta en picknick i Hyde Park eller åka tvåvåningsbuss bara helt enkelt för att göra det. Det är löjligt roligt att sitta högst upp och längst fram i dubbeldäckaren. Det kan man göra i timtal. Ta ett förmiddagsdopp i Brockwell Lido utan turistträngsel. Dra ut på frukosten, betrakta cityräven i trädgården och köra en omgång bordsfotboll vid sidan en dagsplaneringen med tre generationer. Ta en sväng via den lokala puben i kvällningen. Tja, vad kan man mer begära?

Läs mer

Anne Levlin 2020-06-14 Anne Levlin 2020-06-14

Isle of Skye

Sommarens resa med familjen skulle bland annat ha gått hit. Till Isle of Skye, denna så mäktiga naturupplevelse som tar andan ur en. Nu får vi bara drömma oss hit tills vi kan resa igen.

Jag besökte Isle of Skye i samband med en arbetsresa i maj 2015 och blev stormförtjust i det vilda landskapet och i mystiken som man kan känna här. Jag förstår varför Skye blivit omåttligt populärt. Skye är absolut en av Skottlands höjdpunkter och är man naturälskare skall man ta sig hit. Djurlivet är rikt. Du kan få en skymt av den vitstjärtade havsörnen eller se delfiner, valar och sälar. Kommer du till Skye från Inverness kanske du skymtar odjuret i Loch Ness.

Isle of Skye är den största nordligaste ön i Inre Hebriderna. Ön ligger i kommunen Highland i nordvästra delen av landet. Skye Bridge är den 500 meter långa bron som förbinder ön med fastlandet. Portree är huvudorten på ön och är en mysig kuststad med vackra färggranna hus längs strandlinjen och med ett rätt bra restaurangutbud.

Landskapet på Isle of Skye är kuperat. Många av formationerna har bildats av jordskred och kan ses till exempel vid Quirang. Quirang är beläget i norra delen av ön, i ett område som är känt som Totternish. Här kan man gå vandringsleder och betrakta den storslagna naturen och man känner sig ganska liten som människa i detta landskap. Det är viktigt att besöka Quirang vid vackert väder, eftersom man rör sig nära klippkanter och olyckor kan hända vid till exempel hård vind. Ska du vandra långa sträckor är det viktigt att ha bra skor, eftersom vissa områden kan vara hala efter regnigt väder.

För whiskyälskare är Isle of Skye ett paradis. Även om jag inte är speciellt förtjust i whisky, var ju besöket på destilleriet Talisker ändå häftigt. Talisker kör med sloganen “Made by the Sea” och ja, det var så att man kunde känna maltdoften blandas med doften av tång och hav. Besökaren kan boka en visning av destilleriet och smaka på olika whiskysorter efter guidningen. Destilleriet är grundat 1830 och har flyttats ett par gånger, men fick sitt nuvarande läge 1843 vid sjön Loch Harport. Talisker var länge det enda destilleriet på ön, idag finns ett annat destilleri vid Torabhaig.

Ska du besöka Isle of Skye skall du passa på att besöka Skottlands mest fotograferade slott, Eilean Donan Castle. Eilean Donan betyder ungefär Donans ö, och är en liten ö i Loch Duich, intill Isle of Skye. Ön är uppkallad efter helgonet Donnán Eigg. Här byggdes ett slott redan 1220, men ett krig förstörde det och det byggdes om. Det nuvarande slottet har restaurerats mellan åren 1912 och 1932. Slottet finns med i flera filmer som Highlander och Bond-filmen The World is not enough.

Det finns säkert flera sätt att ta sig till Isle of Skye, vi flög till Manchester och vidare till Inverness, där blev vi hämtade med bil. Det går utmärkt att hyra bil om man inte har något emot vänstertrafik. Skottland och framförallt Isle of Skye är något alldeles speciellt och spännande. Jag önskar att vi snart kan resa till denna magiska plats och träffa våra vänner igen.

Läs mer

Anne Levlin 2020-05-03 Anne Levlin 2020-05-03

Florens - en del av min historia?

Den som känner mig åtminstone lite, vet att jag räknar Italien som mitt andra hemland. Det är en märklig känsla som jag under åren försökt förstå, men som jag ännu inte riktigt hittat svar på. Utan egentlig koppling till Italien, förutom ett antal resor som gjorts under åren, känner jag ändå att Italien kan vara mer hemma för mig än vad Finland är.

Det är i Toscana jag känner mig mest hemma. Jag kallar Florens min hemstad. Florens kryllar av turister i normala fall. En normal dag har man nästan svårt att ta sig fram bland sevärdheterna och köerna ringlar sig långa. Eftersom stora delar av staden bevarats så väl är det ju som att ta tidsmaskinen till 1400- eller 1500-talet. Även om det tidvis är lite jobbigt med alla hysteriska turister, tilltalar Florens mig på ett sätt som inte går att beskriva i ord. Är det historien som så elegant smälter samman med nutiden? Kanske det är här jag levt tidigare? För när jag jag vandrar längs Florens historiska gator, speciellt i stadsdelen Oltrarno, är det som om jag skulle minnas något. Jag ser händelser och situationer som jag vet att jag inte sett på riktigt. De passar inte in i nutiden. Det spelar inte så stor roll om det är min fantasi som leker med mig eller om det min själ som minns något från en annan tid. Det känns ändå som om budskapet är viktigt.

Det historiska Florens är relativt litet och vill man trots allt upptäcka sevärdheterna är det relativt lätt att ta sig runt till fots. Det går också bra att åka buss mellan stadsdelarna. Börja utforska staden kan man, som de flesta också gör, i stadens kärna, där den ståtliga Duomon Santa Maria del Fiore står. Duomon finns i stadens östliga del. Det är svårt att uppfatta Duomons proportioner; den är enorm. 20 000 människor får plats inne i kyrkan. Brunelleschis kupol blev klar 1436 och målet var att bygga den tidens största kupol utan synliga stödkonstruktioner. Det är en svindlande känsla att vandra de 463 stegen upp i kupolen. Men för mig är det mest fascinerande med hela byggnaden freskerna inne i kupolen. Det är Giorgio Vasaris Yttersta domen som finns avbildad här. Det går lätt ett par timmar när jag betraktar denna målning. Det är något målningen vill berätta åt mig. Kyrkans andra delar, till exempel campanilen är äldre, den är från 1359 medan dopkapellet, Baptisterio, har anor ända från 300-talet.

Det är just här i de östra stadsdelarna man kan uppleva en medeltida stämning även om en betydande del av Florens byggdes under renässansen. Den här stadsdelen är full med små och trånga gränder och det är synnerligen spännande att vandra omkring här. Har man läst Dante Alighieris Inferno strosar man också gärna också till Casa di Dante, som troligen var huset där Dante föddes. Här i museet kan man ta del av Dantes liv. I denna stadsdel finns också Palazzo Vecchio, det gamla palatset som ännu fungerar som stadshus och torget intill, Piazza Della Signoria, med sina statyer under bar himmel samt konstgalleriet Uffizierna. Vill du bada i konstskatter är det ju naturligtvis hit du skall ta dig.

En kopia av David-statyn vid Piazza della Signoria. Originalet finns i Galleria dell’Accademia.

Sevärdheterna är otaliga och redan efter några dagar kan man känna en viss mättnad när man vandrat från piazza till piazza och sett byggnad efter byggnad, den ena ståtligare än den andra. Det blir, kan jag lova, svårt att ta in.

På andra sidan Arno-floden kan man uppleva ett mycket mindre hektiskt Florens och det är just här jag trivs extra bra. Området heter Oltrarno och betyder just på andra sidan Arno. Arnos sydstrand uppfattades länge som ett sämre ställe att bo på. Här bodde de som inte hade råd att anlägga ett eget palats i centrum. Kanske var det här jag bodde? Här är allt så bekant och jag har många inre bilder i mitt sinne just härifrån.

Även om Oltrarno blev populärt bland hertigar och hertiginnor runt 1550 då Palazzo Pitti och Boboliparken blev ett centrum från vilket hela Toscana styrdes, är Oltrarno idag ett lugnt område med hantverksbodar och små antikaffärer. Området är enkelt och okonstlat och blir en välbehövlig motsats till pompösa palats och trängande turister. Att utforska det här området ger sinnena ett större utrymme och det är ett helt annorlunda, ett mer fascinerande Florens. Det enda undantaget till bostadshus, små affärer och hantverksbodar är Via Maggio, som kantas av ståtliga palats från 1500-talet. Här är också trafiken livlig, eftersom vägen leder till centrum. Men det räcker att ta sig inåt ett par kvarter och du hittar ett mycket traditionellt Florens. Här hittar du också riktiga florentinska restauranger med hyfsade priser i motsats till restaurangerna i centrum, som är dyra.

Min absoluta favoritplats i Oltrarno är Piazza di Santo Spirito. Här finns även kyrkan Santo Spirito som med torget intill blir en slags oas för mig i all sin enkelhet. Kyrkan är också Brunelleschis sista uppförda kyrka. Den färdigställdes 1446, ett år efter hans död. Här precis vid kyrkan bodde vi senast vi var här. Vi hade hyrt en alldeles förtjusande vindslägenhet intill torget och kunde blicka ut över hela Florens från våra två takterrasser. Här hade vi också en fantastisk utsikt över Duomon Santa Maria del Fiore. Många oförglömliga solnedgångar fick vi se från de här terasserna i hjärtat av Florens.

Det är vackert att promenera längs Arno-floden och se många av de vackra broarna. Ponte Vecchio är vacker, absolut, men strosa gärna ut på de andra broarna också. Min favorit är helt klart Ponte Santa Trinita.

Det är relativt lätt att ta sig ut i en mer landsbygdslik miljö på ganska kort tid. Det går lätt att ta en lokalbuss upp till Fiesole, som ligger cirka åtta kilometer norr om Florens. Här hittar man såväl romerska som etruskiska ruiner. Det var också här den kända filmen A Room with a View utspelade sig med en handling förlagd till början av 1900-talet. Fiesole är ett lämpligt utflyktsmål för en lunch eller picknick. Man har en fin utsikt härifrån över Florens.

Ett annat ställe med magnifik utsikt över Florens är Piazzale Michelangelo. Från Ponte Vecchio fortsätter man att promenera österut längs med Lungarno Torrigiani och Lungarno Serristori och Arno-floden och så tar man sig uppåt vid Piazza Giuseppe Poggi. Ett utmärkt ställe också det här för en picknick-lunch.

Toscana är rikt på såväl kultur som natur. Ska man bege sig ut för att se annat än Florens och för att upptäcka Toscana är hyrbil absolut att föredra. I västra Toscana hittar man Pisa. Norra Toscana har såväl berg som sandstränder. Östra Toscana kännetecknas av Mugelloskogarna. Siena och San Gimignano i mellersta delarna är populära medan södra delarna ofta är något många resenärer missar. Här finns Maremma, ett låglänt träskland men med rena, vackra sandstränder. Toscana må vara Italiens mest populära region, men det är lätt att förstå varför. Kanske återkommer jag hit i något annat sammanhang med våra äventyr genom Toscana.

Läs mer

Anne Levlin 2020-04-19 Anne Levlin 2020-04-19

En resa att minnas

Idag vaknade jag av koltrasten. Vilken vacker sång den ville dela med sig. Det var svårt att somna om efter den. Tankarna började mala, vilket är lite jobbigt då det är helg och man skulle få sova. Men vad gör man när den inre rösten ofrivilligt håller nån slags tidig morgonsändning? Oväntat svårt att byta kanal.

Inget slut på den här ofrivilliga lärokursen i sikte. Även om man mentalt ställt in sig på att det här kommer att ta länge, så funderar man ju hur länge. Det där lilla ordet hur.

Just imorse låg jag och tänkte på resor. Det är ju inte helt fel att drömma sig bort. Resor vi gjort och resor som var tänkta att bli av, men som nu får vänta. Hur länge vet vi inte. Tur att man kan resa med minnen.

Vi har ingen annan sommarstuga än den vi har på gården. Ett uthus vi inrett till ett sommarhus, så att vi ska kunna njuta av middagar ljumma sommarkvällar. Också här, under en av höstens sista kvällar, när man fick bylta in sig i filtar och tröjor och det mörknat, föddes denna tanke om att köra iväg på en tur genom Europa. Ett äventyr som blev 13 länder på tre veckor i juni 2016. Ja, vi vet, det är helt galet. Men så är vi ju lite galna också.

Vi tänkte helt enkelt att eftersom vi har bil och eftersom det finns vägar överallt, så det är ju bara att köra. Det blev inte så enkelt.

Ju mer vi funderade på resan, desto svårare blev det att besluta sig. Besluta sig för hur vi skulle köra, var man skulle stanna och hur länge. Det blev mycket planering den vintern. Det var roligt men också frustrerande. Men någonstans måste man ju bestämma sig. Vi bokade boendena längs med hela rutten på förhand för att helt enkelt undvika den stressen när man är ute och reser med barn. Barnen var då 8 och 5 år gamla.

Rutten, hur såg den ut då? Vi åkte ner till Helsingfors och tog båten till Tyskland. Därifrån åkte vi till Frankrike, Alsace och därifrån till Schweiz och Liechtenstein. Sedan åkte vi vidare genom Italien och Slovenien ner till Kroatien och upp via Bosnien och Hercegovina. Vi stannade till i Slovenien igen och åkte sedan en sväng till Österrike och vidare genom Slovakien och Polen. Från Polen åkte vi med båt till Sverige och slutligen båt tillbaka till Finland. Totalt 13 länder och cirka 7700 km. Går det med små barn i bilen?

Vi har turen att ha barn som trivs i bil och de är vana att resa. De har rest sedan de var i babyåldern; sonen gjorde sin första resa till Irland när han var tre månader. Dottern var inte mycket äldre när hennes första resa gick av stapeln. Det är vårt sätt att lära barnen om världen. De får se mycket och de är väldigt nyfikna på världen runt sig. Kanske har det att göra med att jag själv fick resa mycket som barn? Då reste vi alltid med bil runt i Europa. Vi sov i tält och kokade mat på spritkök. Redan då var världen mitt hem.

Ibland går det inte som man planerat. Noggrann förberedelse hjälper inte alltid; det går inte att planera allt. Vi hade inte tänkt stanna fem dagar i Eguisheim i Alsace i nordöstra Frankrike. Vår Saab 9-5 Aero hade helt andra planer och beslöt att Eguisheim är ett ypperligt ställe att paja på. Vattenpumpen gav upp i en av de vackraste städer vi sett. Vi fick tillfälle att utforska en del av Alsace medan bilen reparerades. Men vår noggrant planerade tidtabell gick i stöpet. Flera boenden var bokade och betalda, men det var bara att ta smällen och försöka fundera hur man skulle gå vidare.

Colmar och Eguisheim är två av många pärlor längs med vinrutten, Route des Vins i Alsace. Gatorna kantas av vackra korsvirkeshus i pastellfärger.

Det löste sig på bästa sätt. Trevliga människor hjälpte oss så vi kunde stanna och när vi äntligen var på väg igen, hade vi en ny plan och ny rutt. Egentligen skulle vi ha åkt till Syditalien för att tillbringa fem dagar där. Sedan skulle vi ha tagit båten från Bari över Adriatiska havet till Dubrovnik men vi bestämde oss för att köra ner till Dubrovnik istället. Vi körde genom fantastiska vyer i Alperna, genom Schweiz och Liechtenstein. Gissa vilket det mest bestående minnet är från Vaduz? Det att vi kör in i en refug så det bara smäller. Nu kan vi skratta åt det.

I Italien fick vi beundra Comosjön och se Venedig. Många gånger har vi varit här tidigare, men inte med barnen. Det var fina dagar.

Kan ni gissa vad som hände sedan?

Det går utmärkt att ta bilen in till Venedig. Många tror man måste lämna den långt utanför stan, men det går bra att köra ända in i stan och lämna den i ett parkeringshus brevid efter den långa bron som leder in till staden. Mycket praktiskt och int… — Det går utmärkt att ta bilen in till Venedig. Många tror man måste lämna den långt utanför stan, men det går bra att köra ända in i stan och lämna den i ett parkeringshus brevid efter den långa bron som leder in till staden. Mycket praktiskt och inte alls dyrt.

När vi hunnit till Kroatien och ätit gott, badat i havet och sovit en natt i en vacker liten by utanför Trogir, var olyckan framme åter. Kan ni tänka er känslan då bilen går sönder en andra gång? Vi hann åka två kilometer från byn då generatorn gav upp. Den gav upp lämpligt vid en verkstad. Nu var vi mer handlingskraftiga så vi hyrde en bil och åkte med den medan bilen reparerades ännu en gång. Okej, det kostade en slant men vi skulle till Dubrovnik.

Jag har aldrig sprungit på Stradun i Dubrovnik tidigare, bara promenerat. Stradun är huvudgatan i gamla stan i Dubrovnik. Ikväll sprang jag. Det kan de som var med mig intyga. Jag har aldrig varit så genomsvettig, dels av nervositet, dels av värmen den kvällen. Med nöd och näppe hann vi fram i tid. Det här var ett viktigt möte. Jag bokstavligen röjde väg framför mig bland horder av turister. Ber om ursäkt för alla som “var i vägen” den kvällen. Vi var sena på grund av att bilen gick sönder tidigare på dagen, vi hade fått vänta på hyrbilen och när vi äntligen kom oss iväg, tog vi tog fel väg och timmarna ner till Dubrovnik kröp fram då vi valde kustvägen.

Vi måste ha varit en syn. Barnen och mannen sprang efter mig och hade svårt att hålla takten. Med svettpärlor i pannan, genomblöta kläder, presenter under armarna hann vi fram. Hon satt tålmodigt och väntade, min lekkamrat från Dubrovnik. Det var henne som jag lekte med runt Gundulic-statyn en sommarkväll då jag var fem år gammal. Jag kommer ihåg det som om det hände igår. Jag kunde inte prata med henne, men hon delade en stund i livet med mig. Oj vad vi hade roligt.

Jag, fem år gammal till vänster, hon till höger. Min lekkamrat under några timmar en sommarkväll i Dubrovnik.

Hon var ett minne jag plockade fram tidigare samma vår då det var påsk. Jag hittade fotografiet hos mina föräldrar och kom ihåg just denna stund. Det är konstigt hur vissa saker etsar sig fast i minnet. Jag postade frågan om vem hon kunde vara på Facebook och på mindre än 24 timmar hade jag hittat henne. Och det var därför vi skulle hit just denna kväll. För att få träffa henne ett antal år senare på samma plats, vid samma staty. Och så blev det. Det är som allt hänger samman.

Efter minnesvärda dagar åkte vi vidare via Bosnien och Herzegovina tillbaka till Trogir för att hämta den reparerade bilen. Vi styrde vidare mot Slovenien där vi hälsade på bekanta. Ljubljana är en synnerligen trevlig stad, som är lätt att greppa. Slovenien bjuder på varierande natur och fina upplevelser.

Härifrån fortsatte resan via Graz i Österrike till Bratislava i Slovakien. Graz var ett viktigt stopp eftersom min pappa studerade här i sin ungdom och min syster är född här. En del av familjens historia finns här.

Vi skulle gärna ha haft mer tid i Bratislava. Staden kändes spännande liksom hela Slovakien. Den mest kända sevärdheten är Bratislava slott. Trafiken var utmanande. Men vi hoppas på att få en ny chans i denna stad.

Vi styrde vägen genom Polen och upptäckte Kraków, också en stad jag gärna skulle besöka på nytt. Det blev ett besök på koncentrationslägret i Auschwitz, det berörde stor som liten. Till höjdpunkterna hörde också ett besök i Frederick Chopins hemgård i den lilla byn Zelazowa Wola.

Auschwitz. Ett besök här kan knappast lämna någon oberörd. Inga ord finns för upplevelsen.

Dags att styra hemåt. Vi tog båten från Gdansk till Karlskrona och körde vidare mot Stockholm. Därifrån tog vi båten till Åbo. Tre veckor och flera tusen kilometer senare var vi åter hemma. Om vi skulle göra det igen?

Absolut. Men hur och vart? Tja, det får vi se. Snart öppnar sommarhuset för säsongen. Vi får se vilka idéer som föds. Men när? Det kan bara tiden utvisa i nuläget. Så länge kan vi bara drömma oss bort.

Läs mer

Anne Levlin 2020-03-08 Anne Levlin 2020-03-08

Ett hem i Kuba

Tacksamhet. Under det senaste året har jag verkligen försökt att praktisera tacksamhet dagligen. Såväl över smått som stort. Efter resan till Kuba kan jag känna alldeles speciell tacksamhet. Vi brukar känna att vårt hem är där vi är, men nu har vi verkligen en egen familj i Kuba. Vi är lyckligt lottade.

Det är något alldeles speciellt med Kuba. Det är så fascinerande att betrakta hur hela samhället fungerar. Hur människorna tar dagen som den kommer, hur de ser glädjeämnen i små saker, hur otroligt gästfria människorna är och hur de verkligen bjuder till. Man skäms verkligen över de lyxproblem vi har och som vi skapar oss.

Det är märkligt hur saker och situationer faller ut ibland. Ödet lägger sig i. Egentligen var det bara en tillfällighet att vi hamnade hos den här familjen. För ett år sedan då vi anlände sent på kvällen och hade tagit taxi från flygfältet in till gamla Havanna till vårt Casa partcular, visade det sig att stället var dubbelbokat. Visst, jag medger, man blir lite orolig. Klockan är runt midnatt, man är nog så trött efter den 12-timmar långa flygresan, man sitter i ett främmande hus i en stad som är obekant och har ingen aning om vad man ska ta sig till. De kan ingen engelska och vår spanska är inte bättre. Men barnen orkar förvånansvärt bra. Husvärden börjar ringa runt till bekanta och bekantas bekanta för att hitta ett ledigt rum någonstans i stan. Efter cirka 15 minuter kommer beskedet; ett rum är ledigt en kvarts promenad därifrån. Vi blir guidade dit och blir emottagna hos en familj, där vi första natten övernattar i ett tre personers rum. Det större rummet blir ledigt följande dag. Vi andas ut och somnar förvirrade men ändå nöjda. På den vägen är det. Det visade sig vara en alldeles speciell och härlig familj och nu har vi hållit kontakt ett år. Ödet gav oss det allra bästa!

Utsikt från terrassen i gamla Havanna, Habana vieja.

Utsikt åt andra hållet. Capitolio i bakgrunden.

Vilken glädje det var att få ses igen! Överösta med kramar och pussar kände vi oss så välkomna. Det vankades middag och förstås en hel massa prat. De pratar just ingen engelska, så vi får ta till spanskan. Men konstigt nog så lär man sig fort och mycket av det talade tycker vi att vi uppfattar. Sen får man ju såklart se till att man har nedladdat Google translate, så då fixar sig det mesta. Ibland blir ju översättningarna lite tokiga, men då får man ju skratta åt det.

Våra första dagar i Havanna gick åt att strosa runt, åka amerikanare, umgås med värdfamiljen samt att bada vid stranden Santa Maria, Playas del Este, som ligger en halvtimmes bilfärd från Havanna. Det enklaste sättet att åka till stranden är att åka taxi, priset ligger på cirka 40 CUC för en tur- och returresa. Du kan åka buss också, men då har du såklart tider att följa. Använder man sig av CUC (vilket man oftast gör) får du räkna med att priserna är rätt höga. Något helt annat är det ju om du har möjlighet att använda CUP, men det kommer inte på fråga när det kommer till transporter.

Cykeltaxi är också ett utmärkt sätt att röra sig med i staden.

Att strosa runt i gamla Havanna är något av det trevligaste man kan göra. Det finns över 1000 historiskt sett viktiga byggnader. Du ska inte vara alltför känslig; det luktar speciellt på många ställen och gamla Havanna är slitet. Men vem avgör vad som är en vacker yta? För mig är de slitna byggnaderna så vackra. På den enda promenadgatan Calle Obispo hittar du ett flertal caféer, restauranger, barer, butiker (rätt tomma sådana; vänta dig inte att du shoppar på Kuba), banker och bankomat samt ett Etecsa-kontor ifall du behöver köpa ett internetkort.

Det finns parker där du kan använda internet. Du kan också använda internet på Etecsa-kontoret. Men du behöver köpa ett kort med en kod för att komma in på nätet. Korten kostar 1 CUC och är giltiga en timme. Du kan använda samma kort flera gånger, men kom ihåg att logga ut från sessionen. Du behöver också ha ditt pass när du köper kortet. Korten säljs också på svarta marknaden för 2 CUC; i parkerna kan du fråga någon och snabbt kommer du att ha ett internetkort i handen.

Kuba är i första hand en cash-ekonomi, så det lönar sig att ha med euron i kontanter. Du kan växla in en liten summa på flygfältet så att du kommer dig till Havanna. Sedan lönar det sig att växla in mer vid växlingskontoren Cadeca. Passet med! Automater finns för uttagning av kontanter, men vi har inte använt oss av dem, så vi kan inte uttala oss om tillförlitligheten.

Det finns så mycket att se i Havanna, så du måste räkna med att inte kunna se allt. Guideböckerna ger de populäraste sevärdheterna, men stirra dig inte blind på dem, utan försök se livet du har runt dig. Det kan vara så mycket mer fascinerande än populära sevärdheter.

Hotel Nacional. Ett av Havannas arkitektoniska emblem, byggt 1930.

Det är härligt att strosa längs strandpromenaden Malecón. I solnedgången är det speciellt vackert och promenaden fylls av folk som njuter av solens sista strålar. Platsen är populär för fiskare, du kommer att få se en och annan intressant fångst. Köp en mojito vid något av hotellen (till exempel Hotel Deauville) eller i ett hål i väggen (barnen kanske uppskattar en TuKola, Kubas egen koladryck) och sätt dig vid promenaden och betrakta folkvimlet. Det är magi.

Efter tre nätter i Havanna tog vi taxi colectivo till Viñales, som ligger cirka 200 km väster om Havanna för att spendera fyra dagar här. Resorna tur och retur kostade totalt 200 CUC. Viñales är en vacker dal som kantas av mogotes, en typ av rundade berg. Viñales är ett tobaks- och kaffeodlingsområde och man är verkligen på landet med grisar, tuppar, hönor, getter, hundar och katter som alla strosar fritt. Här behövs öronproppar på natten, eftersom tupparna håller tidiga morgonmöten och de har minsann mycket att besluta om. Det finns en hel turister här, speciellt sådana som gör dagsutflykter hit. Men den lilla staden är avslappnad och tempot är lugnt. Här ska man inte ha bråttom. På terassen till varje hus ser du åtminstone två gungstolar; här sitter man på kvällarna och betraktar stjärnhimlen. Man kommer till Viñales för att komma nära naturen, för att upptäcka det gröna, frodiga och spännande landskapet.

Mogotes-berg, typiska för landskapet i Viñales.

Typiska hus i Viñales. Lägg märke till gungstolarna.

Hästridning, cykling och vandring är lämpliga aktiviteter i Viñales. En dag red vi upp till tobaks- och kaffeplantagerna. Det var en verkligt fin upplevelse. Hästarna var lugna och beskedliga vilket passade oss perfekt då vi inte är vana ryttare. Vi hyrde cyklar en dag och cyklade omkring i trakten. Bland annat besökte vi Cueva del Indio, en grotta som upptäcktes 1920. Du går cirka 200 meter inne i grottan och kommer till en flod där du transporteras 400 meter med motorbåt. Grottan är upplyst så upplevelsen är mäktig. Utmärkt för barnen också.

Vi cyklade också till en muralmålning från 1961 som visar på evolutionen. Målningen finns på en 617 meter hög klippa och är 120 m lång. För 18 personer tog den fyra år att färdigställa.

Hästridning till tobaks- och kaffeplantagerna.

Här kommer man ut med båten man åkt med inne i Cueva del Indio.

En dag fick bli stranddag. Det är ett måste att besöka Cayo Jutias, som ligger 60 km från Viñales. Cato Jutias är en paradisstrand med fin sand och turkost vatten. Men vägen dit är dålig, så räkna med att sträckan dit tar cirka två timmar att köra.

I Viñales bodde vi också i Casa partcular. Fadern Mowgli i familjen pratade utmärkt engelska så det var lätt att kommunicera och få goda tips och råd. Han ordnade med allt ifrån cyklar och hästar till bokning av matställen. Det kostade cirka 13 euro per natt att bo hos denna familj i Casa partcular. Frukost köpte vi av honom varje morgon och avnjöt den på hans fina takterrass.

Vårt Casa partcular i Viñales, Casa Mowgli e Aniurka.

De sista dagarna av resan tillbringade vi med vår värdfamilj i Havanna. Vi besökte bland annat Lenin-parken cirka 20 km utanför Havanna där vi bjöds på finmiddag. Parken är en oas för stadsborna; de åker dit på söndagarna för att ha picknick, eller äta en bit mat på någon av restaurangerna. Parken är 670 hektar stor. I parken finns bland annat många mycket gamla träd och en konstgjord sjö. Men parken har lidit mycket sedan 1990-talet, mycket är övergivet och av dem som besöker parken är 95 procent kubaner. För många är parken nostalgisk; det fanns en tid då parken myllrade av familjer under helgerna.

Finmiddag i Lenin-parken. Ris, kyckling, fisk och räkor.

Det blev ännu en stranddag och en middag med vår familj innan det var dags att åka hemåt. Det blev mycket skratt och många tårar, pussar och kramar då vi skiljdes åt. Vi är ännu rikare på erfarenheter och vi vet att vi alltid får komma hem till Kuba.

¡Nos vemos pronto!

Läs mer

Anne Levlin 2020-02-21 Anne Levlin 2020-02-21

Dags för Kuba

Alldeles strax är det dags igen. Det blir ett kärt återseende. Ganska snart tog vi beslutet att åka tillbaka efter att vi vintern 2019 stiftade bekantskap med denna ljuva plats på jorden.

Var börjar man? Kuba är en östat i Karibien. Dit hör också ön Isla de la Juventud och arkipelagen. Huvudstaden Havanna är den största staden, Santiago de Cuba kommer på andra plats. Cirka 150 km norr om Kuba finns USA med Key West. Mexico ligger i väst, Caymanöarna och Jamaica ligger söder om Kuba.

Det är svårt att greppa Kuba i skriven text. Kuba måste upplevas för att få en inblick i hur detta samhälle fungerar. Ett samhälle med ett socialistiskt system som utvecklats efter Fidel Castros revolution 1959.

Si, por Cuba. Si, por la revolucion. Då vi besökte Kuba 2019 hölls den 24.2 en folkomröstning om förändringar i grundlagen. Nära 90 procent av dem som röstade följde uppmaningen. Valdeltagandet låg på 85 procent. Den gamla grundlagen var från 1976.

I Kuba är det familjen som är kärnan i samhället. Lycka har andra definitioner här; man är nöjd med det man har för man har ju ändå allt man behöver. Mat för dagen, tak över huvudet och gratis utbildning och gratis sjukvård. Att känna sig nöjd med det man har är en strävan, något som många av oss borde ta efter. Men västvärldens påverkan syns också här; det formas hierarkier även här i termer av fattiga och rika. Men ännu finns turligt nog en definition av rikedom i form av kunskap, närhet, hälsa, kärlek och vänskap. Man håller ihop, det är viktigt för kubanerna. Kubanerna uttrycker helt klart en stolthet och en självmedvetenhet.

Aldrig har vi sett så många vackra bilar. Aldrig har vi heller sett så många bilar med motorhuven uppe. Människor står böjda över motorn eller så ligger de under bilen och mekar. En stor del av bilparken härstammar från tiden före revolutionen 1959. Här tog handelsblockaden vid och gränsen mot USA stängdes. Gatorna myllrar av amerikanska bilar från 1940-1950-talen. Även om jag inte är speciellt bilintresserad, står jag bara och gapar. Den ena är vackrare än den andra. Och vilka färger sen! Chevrolet, Buick, DeSoto, Lincoln, Ford. Bara för att nämna några. Dessa gamla bilar har gått i arv och de behandlas därefter; som dyrgripar. Reservdelar importeras från Kina, men många av bilarna är i originalskick. Några enstaka nyare bilar (även de importerade från Kina) kan du se här och där, men dessa ägs sällan av privatpersoner.

Även under våra turer fick vi ta lite reparationspauser.

Hur ska du bo här? Många invånare satsar på att hyra ut rum i sina lägenheter eller hus (Casa Partcular). Detta är ett alldeles fantastiskt sätt att bekanta sig med familjer. Även om värdfolkets engelskkunskaper inte alltid är så goda, kommer du att klara dig. Du kommer att bli förstådd. Och garanterat kommer du att bli behandlad som en hedersgäst och familjemedlem. Det här är en av de orsaker varför vi återvänder. Nu har vi en familj som vi hållit kontakt med hela året och som blivit fantastiskt goda vänner till oss.

När du bor på detta sätt erbjuder värdfolket dig givetvis stadig frukost och middag om du så önskar. Priserna ligger på cirka 5 CUC (cirka 4,50 euro) per person för frukost och en middag brukar ligga runt 10 CUC (9 euro) per person. Och då går ju pengarna till ett gott ändamål, till lokalbefolkningen som annars kanske inte har det så lätt med slantarna. Dessutom finns det just inget att köpa i butikerna.

Det är förvirrande med valutorna på Kuba. Här existerar faktiskt två parallella valutor. När Sovjetunionen föll ansåg man att det skulle införas en starkare och internationellt gångbar valuta, CUC, en konvertibel peso vid sidan om den nationella kubanska person CUP. För handel internationellt skulle man använda CUC och inom Kuba skulle den egna peson användas. De som jobbar inom turismen kommer över den här starkare valutan, som såklart har en helt annan köpkraft. De kubaner som håller sig till statliga arbeten får hålla till godo med nationell peso. Det går 26 nationella peson på en internationell peso. En statligt anställds lön (till exempel en läkare) ligger på cirka 20 euro i månaden.

Som turist använder man i huvudsak CUC, men du kan växla in CUP också. Om du hittar ett “hål i väggen” eller en kiosk där du kan handla för CUP är ju prisnivån något helt annat. En pizza till exempel kan du få för 30-40 cent.

Du kan förvänta dig mycket exotiska frukter till frukost. Du serveras också bröd, ost, kaffe, te, ägg och olika juicer.

Ska man se något annat än Havanna kan man välja taxi colectivo. Det är en privat taxi som samlar bilen full med passagerare. Vi åkte taxi colectivo till Trinidad, som ligger på öns sydkust. Resan tar fem timmar med paus. Trinidad är en gammal kolonial småstad som inte har förändrats mycket genom åren. Hela staden är UNESCO-klassad som världsarv. Staden är vacker i sina pastellfärger och gatorna är smala och gropiga. Här kan du gärna ta en ridtur genom dalen och upp i bergen till något vattenfall och ta dig ett dopp i en grottsjö. Bada gör du med fördel också på Playa Ancón, som är en av de vackraste stränderna på Kuba.

I denna lilla grottsjö kan man svalka sig efter ett par timmar på hästryggen.

Cuba- Te veo pronto! Imorgon åker vi!

Läs mer

Anne Levlin 2020-02-16 Anne Levlin 2020-02-16

Levadavandring på Madeira

Madeira är en av Portugals pärlor. Ute i Atlanten ligger denna vackra, frodiga ö. Vi har besökt Madeira sex gånger, men vi tröttnar inte. Vi åker inte till Madeira för att bada; det finns egentligen inga stränder. Vi åker dit för att vandra levador. Levador är bevattningskanaler uppe i bergen. Madeira har ett unikt system av levador och de började byggas på 1500-talet för att forsla stora mängder vatten från de västra och nordvästra delarna av ön till de torrare delarna i sydost. Här är marken mer lämpad för jordbruk. De senaste levadorna är från 1940-talet. Att bygga levadorna var utmanande och krävde människoliv; många av levadorna är inhuggna i sidorna av bergen och det finns totalt cirka 25 kilometer tunnel.

Det finns många guider du kan köpa om du vill vandra levador på Madeira. Det första året köpte vi ett par guider och började helt enkelt beta av levadavandringarna i böckerna en efter en. De är utmärkta i böckerna som pister med olika svårighetsgrad; blåa för lätt vandring, röda för en del utmaningar och svarta, som kategoriseras som mycket utmanande och kräver att du inte har höjdskräck. Våra vandringar har alltid slutat lyckligt, trots att vi några gånger råkar ut för mycket spännande situationer.

Barnen har också vandrat levador på Madeira. Då det äldre barnet var omkring 1,5 år fick han vandra levador på våra ryggar. Vi hade en bra ryggsäck där han kunde sitta. Han fick sova när han ville och eftersom ryggsäcken hade sol-/regnskydd över huvudet, gick vandringarna bekymmerslöst. Senare har vi vandrat alla fyra. Då har barnen traskat för egen maskin.

Det finns någonting väldigt fridfullt i att vandra längs levadorna. Man är så nära naturen, man känner dofterna och landskapet är så varierande. Ena stunden går man i tät skog, den andra håller man andan för en hisnande vy. Man pausar med matsäck, kanske vid ett vattenfall eller en porlande bäck, eller så trevar man sig fram i en lång mörk tunnel (observera att ficklampa på levadavandringar är ett måste). Man ser fåglar, djur och olika insekter på vägen. Man får betrakta odlingar och emellanåt får man glatt hälsa Bom dia! åt en bybo som kommer vandrande längs levadan bärandes på Madeira-bananer. Ibland får man balansera på höga, smala ställen och hålla tungan rätt i mun. Vädret varierar; på Madeira kan du få alla väderförhållanden under en dag.

Levadavandringarna kräver en viss planering. Du får räkna med att det under vandringarna kan uppstå situationer som kräver tid, så räkna med 1-2 timmar extra tid. Många levador når du med lokalbussarna, som är det absolut billigaste sättet att ta sig till platsen. Du behöver sätta dig in i tidtabellerna och rutterna så du vet vid vilken hållplats du ska stiga på eller av. Det är sällan en levada börjar eller slutar vid en hållplats, utan du får räkna med att promenera några hundra meter. Oftast är dock guideböckerna väldigt bra och har bra anvisningar. Det är bra att ha regnkläder i ryggsäcken. Ordentliga skor är ett måste, eftersom det ställvis kan vara mycket halt, speciellt efter regn.

Sedan kan man ju också vandra i bergen, utan att vandra längs levador. Det finns fantastiskt fina vandringsrutter på ön och säkert någonting för alla.

Resenär nummer två på ryggen. Bilden är från 2014.

Strelizia, papegojblomman. Typisk för Madeira.

Läs mer

Anne Levlin 2020-02-08 Anne Levlin 2020-02-08

Roadtrip i Baltikum

Ibland då jag åker bil skulle jag bara vilja fortsätta åka. Bara för att se var man skulle hamna och vilka människor och situationer man skulle möta på vägen. Det var tre veckor kvar av sommarlovet och vi tänkte NU, nu far vi. Utan att egentligen ha ett mål för resan, bokade vi en biljett med färjan över till Tallinn från Helsingfors. Men vi bokade ingen returresa. Det var en skön känsla.

Vi bokade inga boenden i förväg, utan tänkte att det löser sig längs med vägen, vi skulle ta det dag för dag. Vi som annars båda är väldigt planerande av oss, fick tvinga oss att inte tänka för mycket. Bara en dag i taget.

Vi tänkte att vi skulle börja i Pärnu. Trots att vi besökt Haapsalu, Vormsi (Ormsö på svenska, där skyltarna ännu (!) i första hand är på svenska) och Ösel (Saarenmaa), har vi aldrig kommit oss till Pärnu. Vi bokade ett jättemysigt boende i en spetsvilla i Pärnu och anlände dit samma kväll vi startat hemifrån. Pärnu når du på två timmar från Tallinn.

Pärnu visade sig från sin bästa sida. Staden Pärnu är väl mest känd som en bad- och kurort. Den första badanläggningen kom till 1839. Efter Estlands självständighet 1920 har Pärnu stadigt ökat i popularitet, med ett undantag för andra världskriget. Många turister har genom åren kommit från Tyskland och Sverige. På 1930-talet hade många av Pärnus hotell svenskspråkig personal på grund av den reguljära trafiken mellan Pärnu och Stockholm.

Vi promenerade i gamla stan, stegade iväg till butiken och handlade middags- och frukostgrejer och fixade mat som vi åt på terassen. Sedan hann vi ännu med ett kvällsdopp och kvällen var varm. Barnen ville ju inte sluta bada så då vi vuxna badat klart satt vi bara och njöt av stunden på stranden. Det blev ju sent, men det är sånt man tar fram och minns på vintern. Dagen därpå blev det favorit i repris.

Medan vi njöt av solen och stranden beslöt vi oss för att följande dag köra vidare mot Riga. Vi lunchade enkelt med plock från butiken och handlade för kvällen. Ytterligare en middag avnjöts på terrassen.

Pärnu-Riga tar cirka fyra timmar att köra. Av någon anledning verkar vi alltid hamna i Riga och vid det här laget börjar vi kunna staden utan och innan. Men Riga är trevligt, det kommer man inte ifrån. Visserligen har Riga blivit trendigt, liksom de övriga baltiska huvudstäderna, men det finns ännu kvar av den gamla charmen. Ett av våra absoluta favoritställen är Zeppelin- hangarerna, som färdigställdes som en centalmarknad, Rigas Centraltirgus, år 1930. Det är fem saluhallar med välvda tak och ligger alldeles invid gamla stan, Vecriga. Materialet till hallarna kommer från de två demonterade luftskeppshangarerna “Walhalla” och “Walther”. Dessa byggdes ursprungligen för tyska arméns zeppelinare. Varje saluhall har sin speciella prägel; mejeriprodukter, kött, fisk och så vidare.

Vi hittade en trevlig campingplats utanför Riga där vi stannade över natten. Den låg verkligen ute i ödemarken och länge medan vi körde tänkte vi att det är ett skämt. Vägen var gropig och sandig men väl framme insåg vi vilken vacker plats vi hamnat på. Vi hade hyrt en stuga för fyra; en helt vanlig enkel campingstuga med våningssängar. Man såg ut över sjön och det var en av sommarens varmaste kvällar. Sjön lockade till bad och barnen insåg snabbt hur roligt det skulle bli. En rutschkana hade placerats ute i sjön och den var redan vältrafikerad av lokala barn.

Barnen orkade bada i flera timmar. Det blev mörkt då vi tände grillen. Då vi campar eller åker med egen bil ser vi alltid till att ha en “köksväska” med oss. Den innehåller kastrull, stekpanna, stekspade, några vassa knivar, osthyvel, rivjärn, bestick, tallrikar, muggar, kryddor, olja, underlägg, kaffe, kaffetratt, kaffefilter, diskmedel, diskborste och så vidare. Allt som man behöver för att fixa en enkel måltid och det som behövs för frukosten. Den finns alltid packad hemma, så det är bara att ta den med sig. Vi brukar ta med en kokplatta också. Här kom dessa väl till pass. Utrustningen i stugan var minimal och campingplatsen saknade servicestuga för matlagning. Men med “köksväskan” klarar man sig alltid. Det fanns dock en grill vid varje stuga, så vi klarade oss mer än väl. Och nog smakade maten extra god den här kvällen.

Följande dag beslöt vi oss för att köra till Palanga och Klaipeda i Litauen. Egentligen var tanken att vi skulle åka ut till Kuriska näset och Nida för att se sanddynerna. Vi fick avblåsa planen då vi insåg att köerna till färjan som avgår från Klaipeda var så långa att vi skulle ha fått köa en halv dag åtminstone. Palanga verkade otroligt vackert, så orten finns på den framtida måste-listan. Hit får vi göra en ny resa så att vi också får försöka oss på Kuriska näset igen. En övernattning fick det bli här i trakten också; ett pensionat ute på landet med möjlighet också här till bad vid gårdens lilla sjö.

Följande mål på resan blev Vilnius. Mellan tre och fyra timmar får du räkna med från Klaipeda. Huvudstaden är belägen i sydöstra Litauen, där floderna Vilnia och Neris flyter samman.

Ett besök i Vilnius är fascinerande på många sätt. Det finns något unikt i denna huvudstad. Staden är lite lekfull och smått bohemisk på samma gång. Speciellt stadsdelen Užupis, där konstnärskvarteren kantas av hantverkarbodar och små gallerier, är värt ett besök. Medeltid och barock samsas på gatorna. Gryningsporten är en bevarad del av stadsmuren. Här börjar en slingrig gata, som leder genom gamla stan. I Gryningsporten finns ett kapell med en urgammal gyllene målning som föreställer Jungfru Maria. Hit kommer många för att be och man tror att målningen kan utföra mirakel. Mystik genomsyrar denna plats.

Härifrån styrde vi kosan mot Cesis, en stad som ligger i centrala Vidzeme i Lettland och är kanske mest känd för sin medeltida borg, som numera är ruiner. På vägen till Lettland stannade vi vid Korskullen i Litauen. Det var en märklig upplevelse. Mitt ute på den litauiska landsbygden cirka 12 kilometer norr om Šiauliai finns en kulle med kors. Och inte ett kors eller två, utan över 12 000 kors som står för sig själva. Känslan att vandra här är närmast vördnadsfull. Men ändå lite bisarr. Stället är ett pilgrimsmål, ett heligt ställe för många litauer, som är laddat med historisk, politisk och religiös symbolik.

Cesis ligger vid floden Gauja och intill Gaujas nationalpark. Staden är otroligt vacker och har helt klart en romantisk atmosfär. Omgivningarna är gröna och frodiga och det finns ett flertal sjöar i området. Riga når man på två timmar och man kan även åka tåg mellan Cesis och Riga. Cesis är för övrigt vänort med Tyresö kommun.

Jauna pils. Nya slottet i Cesis, byggt på 1700-talet.

Efter en dryg vecka på väg kände vi att vi kunde börja återvända hemåt. Så det blev en sista natt i Tallinn och färjan hem följande dag.

Läs mer

Anne Levlin 2020-02-01 Anne Levlin 2020-02-01

Portugal genom våra ögon

När det kommer till resor har jag så ofta så svårt att veta vad jag vill. Jag vill ju se allt. Men eftersom det inte går, måste man ju välja. Oj vilken ångest det kan bli för mig.

För ett par år sedan beslöt vi oss för att åka till Portugal. Svårigheten i att välja vart vi skulle åka gjorde att det fick bli en genomresa med hyrbil. Då skulle man ju åtminstone få se landet på längden. Vi beslöt oss för Porto, Lissabon och Algarvekusten.

Vi flög ner till Faro vid Algarvekusten. Vi hade bestämt oss för att börja i Porto, så samma dag vi anlände hoppade vi i vår hyrbil och körde upp till Porto. Resan Faro-Porto tog cirka fem timmar. Vägarna var bra, inga problem med den sträckan. Det var relativt lätt att hitta till vårt Airbnb-boende i stadsdelen Vila Nova de Gaia. Det var en våning med fantastisk utsikt över bron, floden Douro, Sandemans portvinshus och gamla stan. Inte illa!

Utsikt från vår terass i Porto, i Vila Nova de Gaia.

Är man intresserad av portviner är det ju naturligtvis hit man skall göra sig ärende. Trots allt är ju portvinerna tillsammans med Madeiravinerna de mest kända vinerna från Portugal och som man av namnet kan lista ut, har portvinerna fått namn efter staden Porto. Här finns gott om skifferjordar som behövs för odlingen av portvindruvor. Jordarna ger druvorna den fruktsötma som är karakteristisk för dem. Även om det finns gott om skifferjordar i Portugal, finns de bästa jordarna runt Dourodalen. Sedan mitten av 1750-talet är det inte tillåtet att odla portvindruvor på annat än skifferjordar.

Det blev en också dagsutflykt till Dourodalen för att beskåda all vinodling. När vi åkte iväg var vädret vackert, men väl framme i dalen började mörka moln torna upp sig på himlen. Vi hade bokat båttur längs floden för att komma närmare odlingarna, men fick vända om efter kanske en halv timme i båten då hällregnet och åskan kom. Gissa om vi var blöta?

Kakel. Kakel. Kakel. I alla tänkbara mönster. Jag undrar om inte de vackraste kaklen finns just här i Porto. Många plattor är slitna, men så vackra, kanske just därför. Kakelmotiv i de vackraste av miljöer gör en nästan mållös. Här i Portugals näst största stad kan man bara begapa de 20 000 kakelplattorna inne i järnvägsstationsbyggnaden São Bento. Det är nåt magiskt med ljuset i byggnaden. När solstrimmorna träffar dessa väggar är det nästan som tiden skulle stanna ett slag. Sprickorna och dammet som dansar runt lever sitt eget liv och berättar om en svunnen tid.

Med barnen provade vi på World of Discoveries, ett historiskt interaktivt museum om upptäcktsresorna och -resandena och deras betydelse för omvärlden. Roligt, lärorikt och intressant för stor som liten.

Vad man ska äta? Porto är känt för sin egentligen rätt märkliga anrättning franchesinha. Det är en variant på en skink- och ostsmörgås, med helkött, ibland även med korv. Den innehåller rejält med ost, det yttersta lagret täcker hela smörgåsen. Dessutom häller man en tomat- och ölsås ovanpå. Ofta serveras den med pommes frites och en öl till. Inget för den kalorirädda alltså. Ingen höjdare riktigt, men en sån här klarar man sig hela dagen på och såklart, dylika omtalade specialiteter måste ju testas.

I övrigt är maträtterna ganska mustiga och fylliga, med mycket vitlök och kanske kan man lägga märke till Portugals koloniala traditioner; kryddor som vanilj, saffran, kanel och piri-piri används flitigt. Man äter mycket fisk och skaldjur och landet har faktiskt den största fiskkonsumtionen per capita i Europa.

Till eftermiddagskaffet smakar det gott med en Pasteis de Nata, en portugisisk smördegsbakelse fylld med kaneldoftande äggkräm. De här får man tag på hemmavid också, men de är godare här i rätt miljö.

Man behöver några dagar för att upptäcka allt Porto erbjuder. Det är härligt att bara strosa längs med gatorna och betrakta folkvimlet eller se hur ljus och skuggor leker med varandra i gränderna. Mitt i stan finns bron Ponte Luís I, som det är trevligt att promenera över. Bron har två våningar, den övre för spårvagn och fotgängare, den undre för biltrafik. Bron är byggd mellan 1881 och 1886 och är 176 m lång och 44,6 meter hög och förbinder Vila Nova de Gaia med Ribeira-distriktet i Porto.

I Porto kan man gärna ta sig en kaffe vid Majestic Café och kanske bli inspirerad av att skriva. Här satt J. K. Rowling och skrev Harry Potter.

Efter några intressanta dagar körde vi vidare mot Lissabon, för att upptäcka huvudstaden. Denna gång valde vi dock att ta det lugnt i Lissabon, vi satsade mer på det lokala livet helt enkelt, Här bodde vi i Bairro Alto, en av de äldre stadsdelarna. Här var vi mitt ibland lokalbefolkningen, bland tvätt på linor över våra huvuden och kortspelande äldre herrar. Vi hade prickat in sardinfestivalen Festas de Santo António. Då kan det gå så bra att man hamnar vid ett långbord tillsammans med lokalbefolkningen. Det var mycket grillade sardiner, korvar, bröd och vin som gällde.

Nog är ju Lissabon, på sina sju kullar en synnerligen trevlig upplevelse. Staden är lämpligt stor och greppbar. De gamla spårvagnarna är ju ett måste. Som relativt vana resenärer råkade vi dock ut för ännu vanare ficktjuvar just på spårvagnen (nr 28). Vi blev drygt 100 euro fattigare, men en erfarenhet rikare.

En dag åkte vi ut till Cascais för sol och bad. Staden kändes rätt avslappnad. Skönt att bara vara, att ta det lugnt och njuta av glass, solen och havet. Vi satsade också en dag på att åka till Lissabons förstad Belém, där man kan se landmärket Belémtornet och drömma sig till hur det kunde ha varit att bege sig på en upptäcktsresa under det sena 1400-talet.

Lissabon är ju helt klart en av kontinentens mindre metropoler. Det märks att Lissabons popularitet har vuxit mycket på senare år. Portugiserna är rätt behärskade och mycket ordningsamma. Men här i den vita staden (då floden Tejo reflekterar sitt ljus över byggnaderna) finns absolut en charm bakom allt.

Den sista tredjedelen av resan tillbringade vi i staden Olhão, vid Algarvekusten. Det blev sol och bad dessa dagar. Barnen fick uppleva en riktig vattenpark med rutschkanor och allehanda vattenäventyr. Det blev flera besök också till havet för bad. Här fick man ta färjor ut till de olika öarna utanför för att bada. Vi åkte bland annat till Praia do Colatra. Olhão valde vi för att slippa de stora turisthorderna och hotellen; i Olhão vi bodde i en fantastisk lägenhet från 1700-talet med en magnifik takterrass där vi kunde avnjuta våra egna middagar på kvällen under en stjärnklar himmel.

Vi såg fina matmarknader i Olhão. Det är alltid en upplevelse att gå på matmarknader och köpa lite ett och annat och prova på olika delikatesser.

Det finns mycket kvar att se och upptäcka här. Vi får se vart det bär nästa gång vi ska åt det här hållet.

Läs mer

Anne Levlin 2020-01-17 Anne Levlin 2020-01-17

Khachapuri i Kaukasus

Hur kom ni på att åka till Georgien? Det är frågan vi fått svara på många gånger under den senaste tiden. Och hur gick det nu egentligen till? Tja, jag skyller på en flaska vin.

Den vinflaskan hade en alldeles speciell etikett. Vinet hette Old Tbilisi och etiketten visade en vacker byggnad i staden. Dit, tänkte jag. Dit vill jag åka. Utan att egentligen veta nåt kände jag ändå att etiketten fängslade mig helt och det tog inte länge förrän vi började googla på resor till Georgiens huvudstad. Vi insåg snabbt, att enklast är att åka via Riga. Sagt och gjort, sommarens resa var bokad.

Vi flög med Air Baltic från Riga. Flygtiderna var obekväma, mitt i natten-flyg båda vägarna, men spelar det egentligen någon större roll? Man får bara liksom ställa in sig på det, då går det lättare. Flygtiden från Riga till Tbilisi var cirka fyra timmar.

Så anlände vi Tbilisi och tog en taxi till vårt Airbnb-boende. Vi hade valt ut en lägenhet i gamla stan (ja, som ni redan gissat, är det alltid gamla stan som gäller på våra resor om det bara är möjligt) som visade sig vara riktigt mysig. En enkel lägenhet med två sovrum, ett litet kök och en balkong. Morgonen skulle snart gry, så bäst att sova några timmar och vi vaknade sju timmar senare.

Utsikten från vår balkong mot Mtatsminda Park

En häftig blandning av nytt och gammalt mitt i stan. Vi hade vaknat i en alldeles speciell miljö, det förstod vi genast. Snabbt gjorde vi oss klara för att utförska närmiljöerna.

Vi tog ut riktningen på kartan och stegade iväg för att utforska gamla Tbilisi. Nog kunde vi ju snabbt hitta miljön från vinflaskan, de traditionella husen stod tätt intill varandra, med den ena balkongen sirligare än den andra. De vackra badhusen i centrum imponerade med arkitekturen.

De första två dagarna höll vi oss i Tbilisi och utforskade närmiljöerna. Från vår balkong kunde man se upp till Mtatsminda Park, ett nöjesfält uppe på berget Mtatsminda. Turen upp gick med funikular, vilket i sig alltid är en trevlig upplevelse. Väl uppe kan du njuta av en fantastisk utsikt över Tbilisi från 770 meters höjd. Det här är också Tbilisis högsta punkt. Parken har en över 100-årig historia och besöks flitigt av såväl lokalbefolkningen som turister. Ett perfekt ställe för att bara koppla av. Här fick barnen ha skoj i flera timmar. Det fanns rätt lämpliga attraktioner för våra barn, så det blev faktiskt ett besök till här i slutet av resan.

Vi hade också hyrt bil från och med den tredje dagen. Vi har kört bil i många länder och vi har sett ett och annat minsann, men vad som väntade oss här, det tog oss till en helt ny nivå kan jag lova. Stadskörningen i Tbilisi var fullständigt galen. Trefiliga vägar är i praktiken femfiliga och jag tror inte vi ännu sett så mycket olyckor som här. På landsbygden gick det bra, trots att många såklart körde galet fort. Men in och ut ur staden skulle vi varje dag och det gick ju bra trots att svettpärlorna rann längs tinningarna emellanåt och kanske ett och annat mindre vackert ord slank ur munnen. Men nu efteråt, absolut värt det. För vi såg ju så mycket. Magiskt vackra ställen, som är svåra att beskriva med ord.

En dag körde vi till Kazbegi National Park, som ligger i Norra Georgien intill ryska gränsen. Vyerna var fantastiska då vi började närma oss det bergiga landskapet och vi gjorde små stopp här och där.

Lite varstans såg man hur folk sålde produkter från sina odlingar. Något man också kunde se på flera ställen längs vägen var phaphakhi, huvudbonader av pälsar, som används uppe i bergen, där klimatet kan vara väldigt omväxlande.

Åker du från Tbilisi med bil får du räkna med en tre timmars körning. Vi besökte kyrkan Gergety Trinity Church vid orten Stepantsminda och härifrån har man kanske den allra bästa utsikten över bergens toppar.

Vi besökte även Gori, Stalins hemstad. Uppe på kullen finns en fästning och i centrum vid torget ett stort museum tillägnat stadens son, Josef Stalin. Museet är dock en icke-plats för de flesta georgier. Här kan man också besöka hans hemgård. Värt ett besök för att ta del av historien.

En dag spenderade vi i Kakheti valley som ligger i sydöstra delen av landet. Dit kommer du på två timmar med bil. Dalen utgör det största vindistriktet i Georgien. Här har man har tillverkat vin sedan stenåldern. Under Sovjettiden var Georgien, som tidigare kallades Grusien, den sovjetrepublik, som producerade 55 procent av alla de viner som konsumerades i Sovjetunionen. Senare har produktionen minskat drastiskt och numera tillåter inte Ryssland import av georgiska viner. Sevärd är den sanslöst vackra staden Sighnaghi, med vackra gränder, fina hantverk och vackra vyer över dalen.

På samma resa besökte vi även Armenien. Utan större bekymmer kan man ta sig över till grannlandet som i sig skulle vara värt en egen resa. Vi besökte staden Alaverdi, som ligger vackert på en bergskant med klostret Sanahin högst upp. Klostret är från 900-talet och klassas som världsarv. Här kan man passa på att besöka bröderna Mikojans museum. Artem Mikojan var flygplanskonstruktör och känd för MiG-jaktplanen, hans bror Anastas var en känd sovjetisk politiker som bland annat var involverad i förhandlingarna om Molotov-Ribbentrovpakten och Sovjets president en tid under 1960-talet.

Från Alaverdi kan du se ner över den frodiga dalen och Debed-floden. Vägarna konstaterades vara betydligt sämre än i Georgien, vi fick stundvis krypa fram längs med vägarna.

I Georgien spelar det knappast någon roll vad du äter. Allt är gott! Det är rustik och rejäl mat, rejäla portioner och givetvis billigt. Priserna är ungefär en tredjedel av våra priser, så en lunch för fyra äter du på restaurang för 20 euro. Georgien har sina specialiteter. Nämnas kan till exempel kalla förrätter, som olika sorts pkhali som görs på olika kokta och finhackade grönsaker. Vi åt bland annat pkhali med finhackade rödbetor, pkhali med kokt vitkål och pkhali med finhackad spenat. Man kryddar dessa bollar med valnötter och vitlök och diverse georgiska kryddor. Vi åt också badridzani, auberginerullar också fyllda med valnötter, vitlök och georgiska kryddor. Dessa rätter lämpar sig också utmärkt för vegetarianer.

Här och där kan du köpa khachapuri, ostbröd. De passar som lunch, eller om man bara är sugen på nåt salt. De finns otaliga variationer på detta bröd, men mest gillade vi adzaruli khachapuri som serveras med ett ägg.

Khinkhali är degknyten med olika fyllningar. Riktigt goda de med och de uppskattades speciellt av barnen.

Tjurchela är nötter fästa på snöre, doppade i druvjuice gång på gång, enligt stöpa ljus-principen.

Georgien är spännande. Och visst, vi får tacka den där ena vinflaskan. Georgien är helt klart en pärla i Kaukasus.

Läs mer

Anne Levlin 2020-01-05 Anne Levlin 2020-01-05

Nyår i Warszawa

En kväll, när vi myste framför brasan, funderade vi vart vi kunde resa över nyår. Tidigare var vi ofta bortresta över nyår, nu har det blivit lite mer sällan. Nyår är i alla fall en utmärkt tidpunkt att fira utomlands.

Det är mycket tal om resande nu. Det är klimatfrågor, flygskam, det ena och det andra. Visst, vi tänker också på dessa frågor. Resandet ska ju gärna ske när man är ledig. Samtidigt ska resandet passa plånboken, det är kostsamt att resa när man är fyra personer. Reser man utanför ledigheterna är resorna visserligen billigare, men samtidigt kommer tjänstledighet utan betalt till resans pris. Vi reser alltid med barnen, för att ge dem perspektiv på sin tillvaro, för att visa dem hur människor lever på olika ställen i världen. Vid det här laget är våra barn det allra bästa ressällskapet. Vi har för länge sedan slopat hotellboenden och vi reser aldrig All inclusive, eftersom vi varken har råd eller vill konsumera stora kedjors tjänster.

Vi beslöt oss rätt snabbt att prova på ett annorlunda sätt att resa. Ofta vill man ju att resan ska gå så fort som möjligt, så man kan maximera tiden på plats. Egentligen är man ju rätt låst vid sina sätt att tänka. För att även se lite av själva resan också, tänkte vi att vi testar på att åka långfärdsbuss till Warszawa.

Vi bokade biljetterna via Ecolines, ett företag i de baltiska staterna, som erbjuder en hel del resemöjligheter. Företaget har 220 destinationer i 20 länder i Europa. Fokus ligger dock på Östeuropa. Vi valde att åka sträckan Tallinn-Warszawa. Priset var 80 euro tur och retur för en vuxen, halva priset, 40 euro, för ett barn.

Vi bokade båtbiljetter Helsingfors-Tallinn. Eftersom bussen startade 8.00 från Bussijaam i Tallinn (Lastekodu 46), behövde vi en övernattning. Det blev ett enkelt Airbnb-boende relativt nära Bussijaam. Det blev en fin kväll i Tallinn. Vi såg jultorget och hann med besök på Kalev Spa, som för övrigt är alldeles utmärkt för barn. Kalev Spa är ursprungligen en simhall, som sedan utökats till ett spa, och som har ett flertal roliga rutschkanor. Vi har badat här fyra gånger. Det blev också middag på restaurang som avslutning på kvällen. Ett besök i butiken blev det också, för att ladda upp med mat inför den långa bussfärden.

Vårt boende i Tallinn var annars utmärkt, nyrenoverat och superfräscht, och fast vi provat på Airbnb-boenden många, många gånger och saknat ett som annat, har vi aldrig ännu saknat kylskåp. Vår mat för den långa bussfärden räddade vi genom att lägga den mellan fönstren som gick att öppna, då de var dubbla. Det är väl det som är charmen i resandet, vissa saker får man helt enkelt lösa.

Bussresan gick alldeles utmärkt. Vi bytte buss i Riga. Sträckan Riga-Tallinn tog 4,5 timmar, och den senare, Riga-Warszawa tog cirka 12 timmar. Båda bussarna var dubbeldäckare, hade skärmar på sätena framför (förutom sätena längst fram), så man kunde välja att se på filmer, lyssna på radio, läsa böcker och så vidare. Hörlurar är bra att ta med, men du kan också köpa dem för 1 euro. Bussen gjorde några kortare stopp här och där, och man kunde köpa nåt smått att äta eller ta en kaffe i pauserna. I bussen såldes nog också smörgåsar och dylikt. Men skulle nog rekommendera att ta med rejält med mat, så att man orkar hela resan. Speciellt viktigt med tanke på barnen också.

Trots att resan var lång, kändes den egentligen inte alls speciellt lång. Allt gick väldigt smidigt, tidtabellerna hölls och stämningen var lugn på bussen. Lite situationskomik kunde vi glädja oss åt. På andra sidan gången bredvid oss satt en nunna som drack Coca-Cola direkt ur 1-litersflaskan, tittade på rymdäventyrsfilm på skärmen och höll kontakt med sina vänner på WhatsApp. Sånt blir man ju på gott humör av.

Klockan var cirka 23.20 när vi anlände Warszawa (Zachodnia, en station för kollektivtrafik). Därifrån tog vi en taxi till vårt boende i gamla stan.

Det blev att krypa i säng rätt fort. Men så sov vi länge också följande morgon.

Nyårsafton

Eftersom vi anlände så sent, blev ju inget handlat för frukosten. Hade gjort rejält med mackor så det blev över till frukosten också och kaffe och te fanns i lägenheten, så vi nöjde oss med det. Nyfikna på var vi hamnat gick vi sedan ut för att strosa i gamla stan, Stare Miasto. Warszawas gamla stad fick rejält med stryk under andra världskriget, så stora delar av staden har byggts upp på nytt efter 1945 enligt gamla ritningar.

Vi fick se ett vackert jultorg bara ett stenkast från vårt boende. Där fanns en massa små stånd där man fick köpa sig en matbit eller värma sig med glögg eller varm choklad. Där fanns en skridskobana i mitten och man kunde hyra skridskor för 10 zloty per person per timme (2,50 euro) och det gjorde vi såklart. Det var nåt magiskt med att få skrinna på nyårsafton mitt i gamla stan. Vi strosade runt i stort sett hela dagen.

Varm choklad och varm glögg värmde efter skridskoåkningen

Det vi också gjorde under dagen var att försöka hitta en matställe till kvällen. Nyårsafton i gamla stan kan innebära svårigheter att hitta ett ledigt bord. Efter en del försök lyckades vi reservera ett bord för kvällen. Inte heller det långt från vår lägenhet.

Rådjurspaté med bröd och tranbärssylt till förrätt

Det blev mycket och gott till nyårsaftonen. Till förrätt beställde vi rådjurspaté som serverades med mörkt bröd och tranbärssylt. Vi åt också ankbröst med en sallad till. Till varmrätt åt vi bland annat vildsvin med potatisdegknyten och rödkål, ugnsrostad gås serverad med rödbetor och stekt stör serverad med grönsaker. Vi brukar beställa in flera rätter och så delar vi alla på dem. Då får vi alla smaka på flera olika rätter.

Strax före midnatt tog vi med glas, en flaska ryskt skumvin och lemonad åt barnen och gick ut för att se raketerna och skåla in det nya året. Ett fint avslut på året fick vi.

Nyårsdagen

På nyårsdagen ska man inte förvänta sig att det händer mycket i Warszawa. Det mesta var stängt, men Warszawa Zoo hade öppet. Vi åkte spårvagn nummer 20 från gamla stan, Stare Miasto, till zooet. Inträdet kostade 15 zloty per person, vilket motsvarar ungefär 3,75 euro. Vi vandrade runt några timmar, det var riktigt lyckat. Inga av zooets caféer hade öppet, så efteråt tog vi bussen hemåt, men steg av vid en liten butik som hade öppet och köpte lunch, som vi åt där.

Lokaltrafiken fungerar alldeles utmärkt. Du kan välja mellan olika biljettalternativ som fungerar för all lokaltrafik. Vi änvände oss av 24 timmars biljetter (15 zloty för en biljett). Vi åkte buss, spårvagn och metro. Sällan har vi sett snyggare allmänna transportmedel. Även metrostationerna glänste rena och vi såg inte ett enda skräp på golvet. Det är enkelt att följa med färden med de elektroniska “resetavlorna”, där stationen som man senast stannade vid visas med grått, den följande stationen med rött och de kommande med grönt.

När det började skymma bestämde vi oss för att åka till Stalin-tanden, eller kulturpalatset Palac Kultury i Nauki. Vi tog metron till Świętokrzyska. Efter en cirka halv timmes köande fick vi köpa biljetter upp till 30:e våningen. Biljetterna kostade 20 zloty per person, cirka 5 euro.

Det var absolut värt ett besök, tyckte vi. Byggnaden som blev klar 1955, mäter 231 meter över havet. Inofficiellt har byggnaden kallats “Den åttonde systern”. De resterande syskonen finns som känt i Moskva. Idag fungerar byggnaden som ett kulturcenter och evenemangcentrum. Utsiktsterassen hade många informationstavlor om judarnas historia, byggnadens historia, om Chopin och så vidare.

Den sista hela dagen tittade vi på de nyare delarna av Warszawa. Vi lunchade på ett litet bageri Galeria Wypiekóv, då det var nära vetenskapscentret Centrum Nauki Kopernik, som vi hade planer på att besöka.

Efter lite pizza var vi nöjda att besöka Centrum Nauki Kopernik, vetenskapscentret som påminner om Heureka, men är mycket mer interaktivt. Priset är plånboksvänligt, 20 zloty normalpris, barnen 15 zloty (5 euro/ 3,75 euro). Mycket roligt för såväl barn som vuxna och fast vi tillbringade flera timmar här, kändes det som vi behövt mera tid. Centret är välbesökt, så köp gärna biljetterna dagen innan, eller på nätet, eftersom man köper biljetter till ett visst klockslag.

Alltför tidigt följande morgon tog vi bussen till Riga (avgår från Zachodnia), och övernattade där. Även om vi börjar kunna Riga utan och innan, är det alltid lika trevligt med besök här. Rekommenderar att äta på Lido. Det finns ett flertal Lido i Riga, men vi besökte Lido Vermanitis på Elizabetes iela 65. Du väljer själv vad du vill äta av ett flertal förrätter, varmrätter, efterrätter och “plockar” ihop din egen komposition. Förmånlig och lite lyxigare husmanskost, och det finns nåt för alla. Vår familj åt för 39 euro. Och det bästa, maten är jättegod.

https://www.lido.lv

Följande morgon tog vi bussen från Rigas busstation (Autoosta) till Tallinn och bussresorna fungerade precis lika utmärkt på hemvägen. Sedan båten till Helsingfors och bilen ännu hem samma kväll.

Så här kan man ju absolut fira ett nyår!

Läs mer