Anne Levlin 2020-02-01 Anne Levlin 2020-02-01

Portugal genom våra ögon

När det kommer till resor har jag så ofta så svårt att veta vad jag vill. Jag vill ju se allt. Men eftersom det inte går, måste man ju välja. Oj vilken ångest det kan bli för mig.

För ett par år sedan beslöt vi oss för att åka till Portugal. Svårigheten i att välja vart vi skulle åka gjorde att det fick bli en genomresa med hyrbil. Då skulle man ju åtminstone få se landet på längden. Vi beslöt oss för Porto, Lissabon och Algarvekusten.

Vi flög ner till Faro vid Algarvekusten. Vi hade bestämt oss för att börja i Porto, så samma dag vi anlände hoppade vi i vår hyrbil och körde upp till Porto. Resan Faro-Porto tog cirka fem timmar. Vägarna var bra, inga problem med den sträckan. Det var relativt lätt att hitta till vårt Airbnb-boende i stadsdelen Vila Nova de Gaia. Det var en våning med fantastisk utsikt över bron, floden Douro, Sandemans portvinshus och gamla stan. Inte illa!

Utsikt från vår terass i Porto, i Vila Nova de Gaia.

Är man intresserad av portviner är det ju naturligtvis hit man skall göra sig ärende. Trots allt är ju portvinerna tillsammans med Madeiravinerna de mest kända vinerna från Portugal och som man av namnet kan lista ut, har portvinerna fått namn efter staden Porto. Här finns gott om skifferjordar som behövs för odlingen av portvindruvor. Jordarna ger druvorna den fruktsötma som är karakteristisk för dem. Även om det finns gott om skifferjordar i Portugal, finns de bästa jordarna runt Dourodalen. Sedan mitten av 1750-talet är det inte tillåtet att odla portvindruvor på annat än skifferjordar.

Det blev en också dagsutflykt till Dourodalen för att beskåda all vinodling. När vi åkte iväg var vädret vackert, men väl framme i dalen började mörka moln torna upp sig på himlen. Vi hade bokat båttur längs floden för att komma närmare odlingarna, men fick vända om efter kanske en halv timme i båten då hällregnet och åskan kom. Gissa om vi var blöta?

Kakel. Kakel. Kakel. I alla tänkbara mönster. Jag undrar om inte de vackraste kaklen finns just här i Porto. Många plattor är slitna, men så vackra, kanske just därför. Kakelmotiv i de vackraste av miljöer gör en nästan mållös. Här i Portugals näst största stad kan man bara begapa de 20 000 kakelplattorna inne i järnvägsstationsbyggnaden São Bento. Det är nåt magiskt med ljuset i byggnaden. När solstrimmorna träffar dessa väggar är det nästan som tiden skulle stanna ett slag. Sprickorna och dammet som dansar runt lever sitt eget liv och berättar om en svunnen tid.

Med barnen provade vi på World of Discoveries, ett historiskt interaktivt museum om upptäcktsresorna och -resandena och deras betydelse för omvärlden. Roligt, lärorikt och intressant för stor som liten.

Vad man ska äta? Porto är känt för sin egentligen rätt märkliga anrättning franchesinha. Det är en variant på en skink- och ostsmörgås, med helkött, ibland även med korv. Den innehåller rejält med ost, det yttersta lagret täcker hela smörgåsen. Dessutom häller man en tomat- och ölsås ovanpå. Ofta serveras den med pommes frites och en öl till. Inget för den kalorirädda alltså. Ingen höjdare riktigt, men en sån här klarar man sig hela dagen på och såklart, dylika omtalade specialiteter måste ju testas.

I övrigt är maträtterna ganska mustiga och fylliga, med mycket vitlök och kanske kan man lägga märke till Portugals koloniala traditioner; kryddor som vanilj, saffran, kanel och piri-piri används flitigt. Man äter mycket fisk och skaldjur och landet har faktiskt den största fiskkonsumtionen per capita i Europa.

Till eftermiddagskaffet smakar det gott med en Pasteis de Nata, en portugisisk smördegsbakelse fylld med kaneldoftande äggkräm. De här får man tag på hemmavid också, men de är godare här i rätt miljö.

Man behöver några dagar för att upptäcka allt Porto erbjuder. Det är härligt att bara strosa längs med gatorna och betrakta folkvimlet eller se hur ljus och skuggor leker med varandra i gränderna. Mitt i stan finns bron Ponte Luís I, som det är trevligt att promenera över. Bron har två våningar, den övre för spårvagn och fotgängare, den undre för biltrafik. Bron är byggd mellan 1881 och 1886 och är 176 m lång och 44,6 meter hög och förbinder Vila Nova de Gaia med Ribeira-distriktet i Porto.

I Porto kan man gärna ta sig en kaffe vid Majestic Café och kanske bli inspirerad av att skriva. Här satt J. K. Rowling och skrev Harry Potter.

Efter några intressanta dagar körde vi vidare mot Lissabon, för att upptäcka huvudstaden. Denna gång valde vi dock att ta det lugnt i Lissabon, vi satsade mer på det lokala livet helt enkelt, Här bodde vi i Bairro Alto, en av de äldre stadsdelarna. Här var vi mitt ibland lokalbefolkningen, bland tvätt på linor över våra huvuden och kortspelande äldre herrar. Vi hade prickat in sardinfestivalen Festas de Santo António. Då kan det gå så bra att man hamnar vid ett långbord tillsammans med lokalbefolkningen. Det var mycket grillade sardiner, korvar, bröd och vin som gällde.

Nog är ju Lissabon, på sina sju kullar en synnerligen trevlig upplevelse. Staden är lämpligt stor och greppbar. De gamla spårvagnarna är ju ett måste. Som relativt vana resenärer råkade vi dock ut för ännu vanare ficktjuvar just på spårvagnen (nr 28). Vi blev drygt 100 euro fattigare, men en erfarenhet rikare.

En dag åkte vi ut till Cascais för sol och bad. Staden kändes rätt avslappnad. Skönt att bara vara, att ta det lugnt och njuta av glass, solen och havet. Vi satsade också en dag på att åka till Lissabons förstad Belém, där man kan se landmärket Belémtornet och drömma sig till hur det kunde ha varit att bege sig på en upptäcktsresa under det sena 1400-talet.

Lissabon är ju helt klart en av kontinentens mindre metropoler. Det märks att Lissabons popularitet har vuxit mycket på senare år. Portugiserna är rätt behärskade och mycket ordningsamma. Men här i den vita staden (då floden Tejo reflekterar sitt ljus över byggnaderna) finns absolut en charm bakom allt.

Den sista tredjedelen av resan tillbringade vi i staden Olhão, vid Algarvekusten. Det blev sol och bad dessa dagar. Barnen fick uppleva en riktig vattenpark med rutschkanor och allehanda vattenäventyr. Det blev flera besök också till havet för bad. Här fick man ta färjor ut till de olika öarna utanför för att bada. Vi åkte bland annat till Praia do Colatra. Olhão valde vi för att slippa de stora turisthorderna och hotellen; i Olhão vi bodde i en fantastisk lägenhet från 1700-talet med en magnifik takterrass där vi kunde avnjuta våra egna middagar på kvällen under en stjärnklar himmel.

Vi såg fina matmarknader i Olhão. Det är alltid en upplevelse att gå på matmarknader och köpa lite ett och annat och prova på olika delikatesser.

Det finns mycket kvar att se och upptäcka här. Vi får se vart det bär nästa gång vi ska åt det här hållet.

Läs mer

Anne Levlin 2020-01-17 Anne Levlin 2020-01-17

Khachapuri i Kaukasus

Hur kom ni på att åka till Georgien? Det är frågan vi fått svara på många gånger under den senaste tiden. Och hur gick det nu egentligen till? Tja, jag skyller på en flaska vin.

Den vinflaskan hade en alldeles speciell etikett. Vinet hette Old Tbilisi och etiketten visade en vacker byggnad i staden. Dit, tänkte jag. Dit vill jag åka. Utan att egentligen veta nåt kände jag ändå att etiketten fängslade mig helt och det tog inte länge förrän vi började googla på resor till Georgiens huvudstad. Vi insåg snabbt, att enklast är att åka via Riga. Sagt och gjort, sommarens resa var bokad.

Vi flög med Air Baltic från Riga. Flygtiderna var obekväma, mitt i natten-flyg båda vägarna, men spelar det egentligen någon större roll? Man får bara liksom ställa in sig på det, då går det lättare. Flygtiden från Riga till Tbilisi var cirka fyra timmar.

Så anlände vi Tbilisi och tog en taxi till vårt Airbnb-boende. Vi hade valt ut en lägenhet i gamla stan (ja, som ni redan gissat, är det alltid gamla stan som gäller på våra resor om det bara är möjligt) som visade sig vara riktigt mysig. En enkel lägenhet med två sovrum, ett litet kök och en balkong. Morgonen skulle snart gry, så bäst att sova några timmar och vi vaknade sju timmar senare.

Utsikten från vår balkong mot Mtatsminda Park

En häftig blandning av nytt och gammalt mitt i stan. Vi hade vaknat i en alldeles speciell miljö, det förstod vi genast. Snabbt gjorde vi oss klara för att utförska närmiljöerna.

Vi tog ut riktningen på kartan och stegade iväg för att utforska gamla Tbilisi. Nog kunde vi ju snabbt hitta miljön från vinflaskan, de traditionella husen stod tätt intill varandra, med den ena balkongen sirligare än den andra. De vackra badhusen i centrum imponerade med arkitekturen.

De första två dagarna höll vi oss i Tbilisi och utforskade närmiljöerna. Från vår balkong kunde man se upp till Mtatsminda Park, ett nöjesfält uppe på berget Mtatsminda. Turen upp gick med funikular, vilket i sig alltid är en trevlig upplevelse. Väl uppe kan du njuta av en fantastisk utsikt över Tbilisi från 770 meters höjd. Det här är också Tbilisis högsta punkt. Parken har en över 100-årig historia och besöks flitigt av såväl lokalbefolkningen som turister. Ett perfekt ställe för att bara koppla av. Här fick barnen ha skoj i flera timmar. Det fanns rätt lämpliga attraktioner för våra barn, så det blev faktiskt ett besök till här i slutet av resan.

Vi hade också hyrt bil från och med den tredje dagen. Vi har kört bil i många länder och vi har sett ett och annat minsann, men vad som väntade oss här, det tog oss till en helt ny nivå kan jag lova. Stadskörningen i Tbilisi var fullständigt galen. Trefiliga vägar är i praktiken femfiliga och jag tror inte vi ännu sett så mycket olyckor som här. På landsbygden gick det bra, trots att många såklart körde galet fort. Men in och ut ur staden skulle vi varje dag och det gick ju bra trots att svettpärlorna rann längs tinningarna emellanåt och kanske ett och annat mindre vackert ord slank ur munnen. Men nu efteråt, absolut värt det. För vi såg ju så mycket. Magiskt vackra ställen, som är svåra att beskriva med ord.

En dag körde vi till Kazbegi National Park, som ligger i Norra Georgien intill ryska gränsen. Vyerna var fantastiska då vi började närma oss det bergiga landskapet och vi gjorde små stopp här och där.

Lite varstans såg man hur folk sålde produkter från sina odlingar. Något man också kunde se på flera ställen längs vägen var phaphakhi, huvudbonader av pälsar, som används uppe i bergen, där klimatet kan vara väldigt omväxlande.

Åker du från Tbilisi med bil får du räkna med en tre timmars körning. Vi besökte kyrkan Gergety Trinity Church vid orten Stepantsminda och härifrån har man kanske den allra bästa utsikten över bergens toppar.

Vi besökte även Gori, Stalins hemstad. Uppe på kullen finns en fästning och i centrum vid torget ett stort museum tillägnat stadens son, Josef Stalin. Museet är dock en icke-plats för de flesta georgier. Här kan man också besöka hans hemgård. Värt ett besök för att ta del av historien.

En dag spenderade vi i Kakheti valley som ligger i sydöstra delen av landet. Dit kommer du på två timmar med bil. Dalen utgör det största vindistriktet i Georgien. Här har man har tillverkat vin sedan stenåldern. Under Sovjettiden var Georgien, som tidigare kallades Grusien, den sovjetrepublik, som producerade 55 procent av alla de viner som konsumerades i Sovjetunionen. Senare har produktionen minskat drastiskt och numera tillåter inte Ryssland import av georgiska viner. Sevärd är den sanslöst vackra staden Sighnaghi, med vackra gränder, fina hantverk och vackra vyer över dalen.

På samma resa besökte vi även Armenien. Utan större bekymmer kan man ta sig över till grannlandet som i sig skulle vara värt en egen resa. Vi besökte staden Alaverdi, som ligger vackert på en bergskant med klostret Sanahin högst upp. Klostret är från 900-talet och klassas som världsarv. Här kan man passa på att besöka bröderna Mikojans museum. Artem Mikojan var flygplanskonstruktör och känd för MiG-jaktplanen, hans bror Anastas var en känd sovjetisk politiker som bland annat var involverad i förhandlingarna om Molotov-Ribbentrovpakten och Sovjets president en tid under 1960-talet.

Från Alaverdi kan du se ner över den frodiga dalen och Debed-floden. Vägarna konstaterades vara betydligt sämre än i Georgien, vi fick stundvis krypa fram längs med vägarna.

I Georgien spelar det knappast någon roll vad du äter. Allt är gott! Det är rustik och rejäl mat, rejäla portioner och givetvis billigt. Priserna är ungefär en tredjedel av våra priser, så en lunch för fyra äter du på restaurang för 20 euro. Georgien har sina specialiteter. Nämnas kan till exempel kalla förrätter, som olika sorts pkhali som görs på olika kokta och finhackade grönsaker. Vi åt bland annat pkhali med finhackade rödbetor, pkhali med kokt vitkål och pkhali med finhackad spenat. Man kryddar dessa bollar med valnötter och vitlök och diverse georgiska kryddor. Vi åt också badridzani, auberginerullar också fyllda med valnötter, vitlök och georgiska kryddor. Dessa rätter lämpar sig också utmärkt för vegetarianer.

Här och där kan du köpa khachapuri, ostbröd. De passar som lunch, eller om man bara är sugen på nåt salt. De finns otaliga variationer på detta bröd, men mest gillade vi adzaruli khachapuri som serveras med ett ägg.

Khinkhali är degknyten med olika fyllningar. Riktigt goda de med och de uppskattades speciellt av barnen.

Tjurchela är nötter fästa på snöre, doppade i druvjuice gång på gång, enligt stöpa ljus-principen.

Georgien är spännande. Och visst, vi får tacka den där ena vinflaskan. Georgien är helt klart en pärla i Kaukasus.

Läs mer