Anne Levlin 2020-04-19 Anne Levlin 2020-04-19

En resa att minnas

Idag vaknade jag av koltrasten. Vilken vacker sång den ville dela med sig. Det var svårt att somna om efter den. Tankarna började mala, vilket är lite jobbigt då det är helg och man skulle få sova. Men vad gör man när den inre rösten ofrivilligt håller nån slags tidig morgonsändning? Oväntat svårt att byta kanal.

Inget slut på den här ofrivilliga lärokursen i sikte. Även om man mentalt ställt in sig på att det här kommer att ta länge, så funderar man ju hur länge. Det där lilla ordet hur.

Just imorse låg jag och tänkte på resor. Det är ju inte helt fel att drömma sig bort. Resor vi gjort och resor som var tänkta att bli av, men som nu får vänta. Hur länge vet vi inte. Tur att man kan resa med minnen.

Vi har ingen annan sommarstuga än den vi har på gården. Ett uthus vi inrett till ett sommarhus, så att vi ska kunna njuta av middagar ljumma sommarkvällar. Också här, under en av höstens sista kvällar, när man fick bylta in sig i filtar och tröjor och det mörknat, föddes denna tanke om att köra iväg på en tur genom Europa. Ett äventyr som blev 13 länder på tre veckor i juni 2016. Ja, vi vet, det är helt galet. Men så är vi ju lite galna också.

Vi tänkte helt enkelt att eftersom vi har bil och eftersom det finns vägar överallt, så det är ju bara att köra. Det blev inte så enkelt.

Ju mer vi funderade på resan, desto svårare blev det att besluta sig. Besluta sig för hur vi skulle köra, var man skulle stanna och hur länge. Det blev mycket planering den vintern. Det var roligt men också frustrerande. Men någonstans måste man ju bestämma sig. Vi bokade boendena längs med hela rutten på förhand för att helt enkelt undvika den stressen när man är ute och reser med barn. Barnen var då 8 och 5 år gamla.

Rutten, hur såg den ut då? Vi åkte ner till Helsingfors och tog båten till Tyskland. Därifrån åkte vi till Frankrike, Alsace och därifrån till Schweiz och Liechtenstein. Sedan åkte vi vidare genom Italien och Slovenien ner till Kroatien och upp via Bosnien och Hercegovina. Vi stannade till i Slovenien igen och åkte sedan en sväng till Österrike och vidare genom Slovakien och Polen. Från Polen åkte vi med båt till Sverige och slutligen båt tillbaka till Finland. Totalt 13 länder och cirka 7700 km. Går det med små barn i bilen?

Vi har turen att ha barn som trivs i bil och de är vana att resa. De har rest sedan de var i babyåldern; sonen gjorde sin första resa till Irland när han var tre månader. Dottern var inte mycket äldre när hennes första resa gick av stapeln. Det är vårt sätt att lära barnen om världen. De får se mycket och de är väldigt nyfikna på världen runt sig. Kanske har det att göra med att jag själv fick resa mycket som barn? Då reste vi alltid med bil runt i Europa. Vi sov i tält och kokade mat på spritkök. Redan då var världen mitt hem.

Ibland går det inte som man planerat. Noggrann förberedelse hjälper inte alltid; det går inte att planera allt. Vi hade inte tänkt stanna fem dagar i Eguisheim i Alsace i nordöstra Frankrike. Vår Saab 9-5 Aero hade helt andra planer och beslöt att Eguisheim är ett ypperligt ställe att paja på. Vattenpumpen gav upp i en av de vackraste städer vi sett. Vi fick tillfälle att utforska en del av Alsace medan bilen reparerades. Men vår noggrant planerade tidtabell gick i stöpet. Flera boenden var bokade och betalda, men det var bara att ta smällen och försöka fundera hur man skulle gå vidare.

Colmar och Eguisheim är två av många pärlor längs med vinrutten, Route des Vins i Alsace. Gatorna kantas av vackra korsvirkeshus i pastellfärger.

Det löste sig på bästa sätt. Trevliga människor hjälpte oss så vi kunde stanna och när vi äntligen var på väg igen, hade vi en ny plan och ny rutt. Egentligen skulle vi ha åkt till Syditalien för att tillbringa fem dagar där. Sedan skulle vi ha tagit båten från Bari över Adriatiska havet till Dubrovnik men vi bestämde oss för att köra ner till Dubrovnik istället. Vi körde genom fantastiska vyer i Alperna, genom Schweiz och Liechtenstein. Gissa vilket det mest bestående minnet är från Vaduz? Det att vi kör in i en refug så det bara smäller. Nu kan vi skratta åt det.

I Italien fick vi beundra Comosjön och se Venedig. Många gånger har vi varit här tidigare, men inte med barnen. Det var fina dagar.

Kan ni gissa vad som hände sedan?

Det går utmärkt att ta bilen in till Venedig. Många tror man måste lämna den långt utanför stan, men det går bra att köra ända in i stan och lämna den i ett parkeringshus brevid efter den långa bron som leder in till staden. Mycket praktiskt och int… — Det går utmärkt att ta bilen in till Venedig. Många tror man måste lämna den långt utanför stan, men det går bra att köra ända in i stan och lämna den i ett parkeringshus brevid efter den långa bron som leder in till staden. Mycket praktiskt och inte alls dyrt.

När vi hunnit till Kroatien och ätit gott, badat i havet och sovit en natt i en vacker liten by utanför Trogir, var olyckan framme åter. Kan ni tänka er känslan då bilen går sönder en andra gång? Vi hann åka två kilometer från byn då generatorn gav upp. Den gav upp lämpligt vid en verkstad. Nu var vi mer handlingskraftiga så vi hyrde en bil och åkte med den medan bilen reparerades ännu en gång. Okej, det kostade en slant men vi skulle till Dubrovnik.

Jag har aldrig sprungit på Stradun i Dubrovnik tidigare, bara promenerat. Stradun är huvudgatan i gamla stan i Dubrovnik. Ikväll sprang jag. Det kan de som var med mig intyga. Jag har aldrig varit så genomsvettig, dels av nervositet, dels av värmen den kvällen. Med nöd och näppe hann vi fram i tid. Det här var ett viktigt möte. Jag bokstavligen röjde väg framför mig bland horder av turister. Ber om ursäkt för alla som “var i vägen” den kvällen. Vi var sena på grund av att bilen gick sönder tidigare på dagen, vi hade fått vänta på hyrbilen och när vi äntligen kom oss iväg, tog vi tog fel väg och timmarna ner till Dubrovnik kröp fram då vi valde kustvägen.

Vi måste ha varit en syn. Barnen och mannen sprang efter mig och hade svårt att hålla takten. Med svettpärlor i pannan, genomblöta kläder, presenter under armarna hann vi fram. Hon satt tålmodigt och väntade, min lekkamrat från Dubrovnik. Det var henne som jag lekte med runt Gundulic-statyn en sommarkväll då jag var fem år gammal. Jag kommer ihåg det som om det hände igår. Jag kunde inte prata med henne, men hon delade en stund i livet med mig. Oj vad vi hade roligt.

Jag, fem år gammal till vänster, hon till höger. Min lekkamrat under några timmar en sommarkväll i Dubrovnik.

Hon var ett minne jag plockade fram tidigare samma vår då det var påsk. Jag hittade fotografiet hos mina föräldrar och kom ihåg just denna stund. Det är konstigt hur vissa saker etsar sig fast i minnet. Jag postade frågan om vem hon kunde vara på Facebook och på mindre än 24 timmar hade jag hittat henne. Och det var därför vi skulle hit just denna kväll. För att få träffa henne ett antal år senare på samma plats, vid samma staty. Och så blev det. Det är som allt hänger samman.

Efter minnesvärda dagar åkte vi vidare via Bosnien och Herzegovina tillbaka till Trogir för att hämta den reparerade bilen. Vi styrde vidare mot Slovenien där vi hälsade på bekanta. Ljubljana är en synnerligen trevlig stad, som är lätt att greppa. Slovenien bjuder på varierande natur och fina upplevelser.

Härifrån fortsatte resan via Graz i Österrike till Bratislava i Slovakien. Graz var ett viktigt stopp eftersom min pappa studerade här i sin ungdom och min syster är född här. En del av familjens historia finns här.

Vi skulle gärna ha haft mer tid i Bratislava. Staden kändes spännande liksom hela Slovakien. Den mest kända sevärdheten är Bratislava slott. Trafiken var utmanande. Men vi hoppas på att få en ny chans i denna stad.

Vi styrde vägen genom Polen och upptäckte Kraków, också en stad jag gärna skulle besöka på nytt. Det blev ett besök på koncentrationslägret i Auschwitz, det berörde stor som liten. Till höjdpunkterna hörde också ett besök i Frederick Chopins hemgård i den lilla byn Zelazowa Wola.

Auschwitz. Ett besök här kan knappast lämna någon oberörd. Inga ord finns för upplevelsen.

Dags att styra hemåt. Vi tog båten från Gdansk till Karlskrona och körde vidare mot Stockholm. Därifrån tog vi båten till Åbo. Tre veckor och flera tusen kilometer senare var vi åter hemma. Om vi skulle göra det igen?

Absolut. Men hur och vart? Tja, det får vi se. Snart öppnar sommarhuset för säsongen. Vi får se vilka idéer som föds. Men när? Det kan bara tiden utvisa i nuläget. Så länge kan vi bara drömma oss bort.

Läs mer

Anne Levlin 2020-03-08 Anne Levlin 2020-03-08

Ett hem i Kuba

Tacksamhet. Under det senaste året har jag verkligen försökt att praktisera tacksamhet dagligen. Såväl över smått som stort. Efter resan till Kuba kan jag känna alldeles speciell tacksamhet. Vi brukar känna att vårt hem är där vi är, men nu har vi verkligen en egen familj i Kuba. Vi är lyckligt lottade.

Det är något alldeles speciellt med Kuba. Det är så fascinerande att betrakta hur hela samhället fungerar. Hur människorna tar dagen som den kommer, hur de ser glädjeämnen i små saker, hur otroligt gästfria människorna är och hur de verkligen bjuder till. Man skäms verkligen över de lyxproblem vi har och som vi skapar oss.

Det är märkligt hur saker och situationer faller ut ibland. Ödet lägger sig i. Egentligen var det bara en tillfällighet att vi hamnade hos den här familjen. För ett år sedan då vi anlände sent på kvällen och hade tagit taxi från flygfältet in till gamla Havanna till vårt Casa partcular, visade det sig att stället var dubbelbokat. Visst, jag medger, man blir lite orolig. Klockan är runt midnatt, man är nog så trött efter den 12-timmar långa flygresan, man sitter i ett främmande hus i en stad som är obekant och har ingen aning om vad man ska ta sig till. De kan ingen engelska och vår spanska är inte bättre. Men barnen orkar förvånansvärt bra. Husvärden börjar ringa runt till bekanta och bekantas bekanta för att hitta ett ledigt rum någonstans i stan. Efter cirka 15 minuter kommer beskedet; ett rum är ledigt en kvarts promenad därifrån. Vi blir guidade dit och blir emottagna hos en familj, där vi första natten övernattar i ett tre personers rum. Det större rummet blir ledigt följande dag. Vi andas ut och somnar förvirrade men ändå nöjda. På den vägen är det. Det visade sig vara en alldeles speciell och härlig familj och nu har vi hållit kontakt ett år. Ödet gav oss det allra bästa!

Utsikt från terrassen i gamla Havanna, Habana vieja.

Utsikt åt andra hållet. Capitolio i bakgrunden.

Vilken glädje det var att få ses igen! Överösta med kramar och pussar kände vi oss så välkomna. Det vankades middag och förstås en hel massa prat. De pratar just ingen engelska, så vi får ta till spanskan. Men konstigt nog så lär man sig fort och mycket av det talade tycker vi att vi uppfattar. Sen får man ju såklart se till att man har nedladdat Google translate, så då fixar sig det mesta. Ibland blir ju översättningarna lite tokiga, men då får man ju skratta åt det.

Våra första dagar i Havanna gick åt att strosa runt, åka amerikanare, umgås med värdfamiljen samt att bada vid stranden Santa Maria, Playas del Este, som ligger en halvtimmes bilfärd från Havanna. Det enklaste sättet att åka till stranden är att åka taxi, priset ligger på cirka 40 CUC för en tur- och returresa. Du kan åka buss också, men då har du såklart tider att följa. Använder man sig av CUC (vilket man oftast gör) får du räkna med att priserna är rätt höga. Något helt annat är det ju om du har möjlighet att använda CUP, men det kommer inte på fråga när det kommer till transporter.

Cykeltaxi är också ett utmärkt sätt att röra sig med i staden.

Att strosa runt i gamla Havanna är något av det trevligaste man kan göra. Det finns över 1000 historiskt sett viktiga byggnader. Du ska inte vara alltför känslig; det luktar speciellt på många ställen och gamla Havanna är slitet. Men vem avgör vad som är en vacker yta? För mig är de slitna byggnaderna så vackra. På den enda promenadgatan Calle Obispo hittar du ett flertal caféer, restauranger, barer, butiker (rätt tomma sådana; vänta dig inte att du shoppar på Kuba), banker och bankomat samt ett Etecsa-kontor ifall du behöver köpa ett internetkort.

Det finns parker där du kan använda internet. Du kan också använda internet på Etecsa-kontoret. Men du behöver köpa ett kort med en kod för att komma in på nätet. Korten kostar 1 CUC och är giltiga en timme. Du kan använda samma kort flera gånger, men kom ihåg att logga ut från sessionen. Du behöver också ha ditt pass när du köper kortet. Korten säljs också på svarta marknaden för 2 CUC; i parkerna kan du fråga någon och snabbt kommer du att ha ett internetkort i handen.

Kuba är i första hand en cash-ekonomi, så det lönar sig att ha med euron i kontanter. Du kan växla in en liten summa på flygfältet så att du kommer dig till Havanna. Sedan lönar det sig att växla in mer vid växlingskontoren Cadeca. Passet med! Automater finns för uttagning av kontanter, men vi har inte använt oss av dem, så vi kan inte uttala oss om tillförlitligheten.

Det finns så mycket att se i Havanna, så du måste räkna med att inte kunna se allt. Guideböckerna ger de populäraste sevärdheterna, men stirra dig inte blind på dem, utan försök se livet du har runt dig. Det kan vara så mycket mer fascinerande än populära sevärdheter.

Hotel Nacional. Ett av Havannas arkitektoniska emblem, byggt 1930.

Det är härligt att strosa längs strandpromenaden Malecón. I solnedgången är det speciellt vackert och promenaden fylls av folk som njuter av solens sista strålar. Platsen är populär för fiskare, du kommer att få se en och annan intressant fångst. Köp en mojito vid något av hotellen (till exempel Hotel Deauville) eller i ett hål i väggen (barnen kanske uppskattar en TuKola, Kubas egen koladryck) och sätt dig vid promenaden och betrakta folkvimlet. Det är magi.

Efter tre nätter i Havanna tog vi taxi colectivo till Viñales, som ligger cirka 200 km väster om Havanna för att spendera fyra dagar här. Resorna tur och retur kostade totalt 200 CUC. Viñales är en vacker dal som kantas av mogotes, en typ av rundade berg. Viñales är ett tobaks- och kaffeodlingsområde och man är verkligen på landet med grisar, tuppar, hönor, getter, hundar och katter som alla strosar fritt. Här behövs öronproppar på natten, eftersom tupparna håller tidiga morgonmöten och de har minsann mycket att besluta om. Det finns en hel turister här, speciellt sådana som gör dagsutflykter hit. Men den lilla staden är avslappnad och tempot är lugnt. Här ska man inte ha bråttom. På terassen till varje hus ser du åtminstone två gungstolar; här sitter man på kvällarna och betraktar stjärnhimlen. Man kommer till Viñales för att komma nära naturen, för att upptäcka det gröna, frodiga och spännande landskapet.

Mogotes-berg, typiska för landskapet i Viñales.

Typiska hus i Viñales. Lägg märke till gungstolarna.

Hästridning, cykling och vandring är lämpliga aktiviteter i Viñales. En dag red vi upp till tobaks- och kaffeplantagerna. Det var en verkligt fin upplevelse. Hästarna var lugna och beskedliga vilket passade oss perfekt då vi inte är vana ryttare. Vi hyrde cyklar en dag och cyklade omkring i trakten. Bland annat besökte vi Cueva del Indio, en grotta som upptäcktes 1920. Du går cirka 200 meter inne i grottan och kommer till en flod där du transporteras 400 meter med motorbåt. Grottan är upplyst så upplevelsen är mäktig. Utmärkt för barnen också.

Vi cyklade också till en muralmålning från 1961 som visar på evolutionen. Målningen finns på en 617 meter hög klippa och är 120 m lång. För 18 personer tog den fyra år att färdigställa.

Hästridning till tobaks- och kaffeplantagerna.

Här kommer man ut med båten man åkt med inne i Cueva del Indio.

En dag fick bli stranddag. Det är ett måste att besöka Cayo Jutias, som ligger 60 km från Viñales. Cato Jutias är en paradisstrand med fin sand och turkost vatten. Men vägen dit är dålig, så räkna med att sträckan dit tar cirka två timmar att köra.

I Viñales bodde vi också i Casa partcular. Fadern Mowgli i familjen pratade utmärkt engelska så det var lätt att kommunicera och få goda tips och råd. Han ordnade med allt ifrån cyklar och hästar till bokning av matställen. Det kostade cirka 13 euro per natt att bo hos denna familj i Casa partcular. Frukost köpte vi av honom varje morgon och avnjöt den på hans fina takterrass.

Vårt Casa partcular i Viñales, Casa Mowgli e Aniurka.

De sista dagarna av resan tillbringade vi med vår värdfamilj i Havanna. Vi besökte bland annat Lenin-parken cirka 20 km utanför Havanna där vi bjöds på finmiddag. Parken är en oas för stadsborna; de åker dit på söndagarna för att ha picknick, eller äta en bit mat på någon av restaurangerna. Parken är 670 hektar stor. I parken finns bland annat många mycket gamla träd och en konstgjord sjö. Men parken har lidit mycket sedan 1990-talet, mycket är övergivet och av dem som besöker parken är 95 procent kubaner. För många är parken nostalgisk; det fanns en tid då parken myllrade av familjer under helgerna.

Finmiddag i Lenin-parken. Ris, kyckling, fisk och räkor.

Det blev ännu en stranddag och en middag med vår familj innan det var dags att åka hemåt. Det blev mycket skratt och många tårar, pussar och kramar då vi skiljdes åt. Vi är ännu rikare på erfarenheter och vi vet att vi alltid får komma hem till Kuba.

¡Nos vemos pronto!

Läs mer