Det enkla är det goda

Midsommarhelgen börjar lida mot sitt slut. Vilken ljuvlig tid det har varit. Midnattssolen står högt på himlen och sommarnätterna är som vackrast. Man skulle vilja vaka hela natten och betrakta allt det vackra, samtidigt som man blivit så pass gammal att man vet att följande dag inte blir speciellt rolig om man vakar alltför mycket.

Vi fick möjlighet att fira midsommar i en stuga vid en insjö i Kurikka. Våra vänner har en sommarstuga här och familjen skulle tillbringa midsommar på annan ort och stugan var ledig. Jag älskar havet, men som barn har jag tillbringat mycket tid vid olika sjöar och det är ändå något alldeles speciellt att njuta av bastu och bad vid en insjö. Vattnet är varmt och mjukt och det känns annorlunda att bada här. Barnen trivdes i vattnet i stort sett hela tiden och om de inte badade åkte de omkring i gummibåten. Och tänk vad en vedeldad bastu kan göra en lycksalig.

Vi har i regel alltid åkt på någon resa genast skolorna slutat. Men i regel har vi också velat komma hem till midsommar. Eftersom vi inte åkte iväg någonstans detta år, var det speciellt trevligt att kunna fira midsommar i hemtrakterna, men ändå på lite annorlunda vis. Och nog har vi ju fina ställen i hemlandet också. Och man behöver inte heller åka speciellt långt heller för att upptäcka vad hemlandet har att erbjuda. Att köra runt på små grusvägar där hettan dallrar och upptäcka landsbygden eller betrakta blomsterprakten vid vägkanterna och plocka några buketter. Att få äta sill och nypotatis. Det är livskvalitet.

Jag uppskattar när saker görs enkelt och okonstlat. Man ges tid till reflektion när saker skalas bort. Man kan ju om man så vill, bara sitta på en sten och titta vart molnen är på väg. Eller på vattnets rörelser. Det är väl nån slags frihet i den stunden. Nu när jag över midsommarhelgen vaknade alldeles vid vattnet tänkte jag på att livet är lite som vattnet. Först känns det kallt, när man står där med vattnet upp till midjan men så småningom känns det varmare och plötsligt kanske man simmar fullt ut och inser att riktningen är den rätta. De senaste åren har varit mest vadande över alla möjliga stenar och stockar, men nu känner jag äntligen att jag vågar simma ut. För det är vad jag vill, bli lite mer sann mot mig själv.

Närmare sig själv

Sällan har så många människor uppskattat sina hem lika mycket som nu. Inte bara det att vi uppmanas att stanna hemma, utan även det faktum att på många ställen börjar det egna hemmet kännas som den enda trygga platsen. Jag tror också många för tillfället glömmer kulisserna i hemmen; de senaste inredningsprylarna eller det perfekta köket. Nu kommer förhoppningsvis de riktiga värdena in i bilden; ett hem är det ställe där man är älskad.

Många familjer kämpar hårt nu för att få vardagen att gå ihop. Kanske krävs det disciplin för att få det att fungera. Många har en ny arbetssituation, någon lever kanske i ovisshet om framtiden. Känslorna är många. Min förhoppning är ändå att alla ändå kunde hitta ro i sitt hem oberoende hur situationen ser ut. Men man ska undvika förväntningar. I livet är det kanske överhuvudtaget lättast och man låter bli att skapa förväntningar. Istället kan vi skapa band. Starka sådana.

Jag har alltid trivts hemma. Även om jag trivs ute i världen och även om jag brukar säga att hemmet är där jag är, är det ju människorna runt mig som gör mitt hem. Fast det är klart, att tassa runt i vår gamla gård gör mig också lycklig. Största delen av sakerna i huset är gamla och har en historia; de har en själ och något att berätta. Det att andra människor suttit på samma bänkar, nött de samma breda golvplankorna med sina bara fötter, gör att jag kan känna mig som en länk mellan tiden som varit och den som kommer. Jag kan känna att allt hänger ihop, att det finns ett syfte. Det är en fin känsla.

En annan sak många insett värdet av nu är naturen. Naturstigar och vandringsleder upplever en renässans. Vem skulle för ett par månader sedan trott att det skall bli trångt på vandringslederna eller att vandringsleder stängs eftersom det vistas för mycket människor där? Märkligt, eller hur? Naturen har ju en kraft i sig som inte ska underskattas. Det är en kraft vars existens många av oss glömt när vi sitter på snabbtåget. Den har en helande kraft och den talar lugnt till oss. Den kanske har den röst som vi kan lyssna till eftersom det annars nu är svårt att sålla ut information av allt det som våra sinnen fylls med.

Att vandra ute i naturen ger mig en liten stund då jag tillåts glömma verkligheten. Det är en så otroligt skön och befriande känsla. Det kan till och med gå en timme eller så och jag ges en chans att vila lite. För visst, jag känner oro, men ute i naturen känner jag ro. Man vandrar över stenar och rötter och känner hur marken sjunker ner under fötterna och hur det doftar rent. Man väcker kroppen med lite andra signaler än den stress och ångest som många säkert upplever nu. Man lägger märke till små detaljer; hur solljuset speglar sig i vattenpölen eller hur ett träd lyckats forma sig under tillväxten. Man har kanske med sig något smått att äta och dricka och märker hur smakerna plötsligt är så mycket tydligare och renare.

Det är tid för att komma närmare sig själv nu. Och närmare varandra. Och se att vi alla är länkade till varandra. Om du får den upplevelsen i skogen eller hemma spelar ingen roll, men du kanske känner dig tryggare.

Låt ljuset komma

Världen är i kaos. Jag tror att många av oss ännu lever i vår egen bubbla och har svårt att greppa allvaret i situationen och har kanske också svårt att tro på vad som verkligen händer runt oss. När man är hemma är nästan allt som vanligt. När man tittar ut genom fönstret ser allting ut som vanligt. Ändå är ingenting som vanligt. När man har det som vanligt längtar man till någonting annat. Åtminstone jag tror att många av oss kommer att uppskatta vardagen när vi tagit oss igenom det här. Det där alldeles vanliga och självklara är kanske det där allra bästa.

Någonstans tror jag att det här är en tid för reflektion. Vi tvingas att stanna upp ett slag. Egentligen är det ju rätt trist att det alltid ska behöva hända något dramatiskt för att vi ska kunna stanna upp. Men tyvärr är de flesta av oss programmerade just så. Det här är i alla fall ett tillfälle att stanna upp och reflektera över hur vi lever. Hur våra mönster ser ut och hur vi handlar.

Vi blev alla ofrivilligt anmälda till en helt ny kurs här i livet. En obligatorisk kurs dessutom. Det kan vara svårt att känna igen sig i tillvaron nu just, svårt att hålla fotfästet. Svårt att navigera. För många kommer säkert olika känslor krypande. Känslor som rädsla och kanske ångest sveper över, lite som vindpustar. Men så står man vid husväggen och solen värmer kinderna och man ser något sticka upp ur rabatten. Våren är här den här gången också, och den är ju rätt envis. Än har ju våren inte låtit bli att komma, eller hur?

Då känns det lite tryggare. För trädgården andas tålamod. Knopparna tar tid på sig. Tålamod är väl något vi alla behöver just nu och framförallt kommer att behöva. Också det här har sin tid. Någonstans läste jag att trädgården är en metafor för livet. Det är föränderligt.

Det kommer säkert mycket gott ur den här situationen också. Åtminstone kan man reflektera över vem man är som människa efter det här. Kommer man att förändras? Bli en bättre människa? Bli lite mer ödmjuk? Man måste in i lite dunklare perioder för att se sig själv tydligare. Och så får man försöka se var man kan se ljus. Och rikta blicken ditåt. En strimma sol i trädgården får allt att se så annorlunda ut.

Adventstid

Det är adventstid. Jag är egentligen en riktig julmänniska, men de senaste årens adventstid har kantats av mycket sorger av olika slag. Det är ändå adventstiden som jag nästan tycker är trevligast med julen. Men den känns inte riktigt som förr. Svårt att egentligen sätta fingret på orsaken, vet inte riktigt själv heller. Det är inte sämre, men annorlunda. Det är väl bara livets föränderlighet.

Men lite kryper den på. Julkänslan. Framförallt när vi besökte Stundars julmarknad på första advent. Det är något magiskt över att ha en julmarknad i den här miljön.

Lite frost på marken, några snöflingor som dinglar ner, doften av glögg och pepparkakor. Visst infinner sig julkänslan då.

Gammaldags julkänsla gör mig extra lycklig. För mig är det helt rätt att vandra bland dessa gamla byggnader. Det är här jag hör hemma.